Roadtrip på Västgötaslätten

Vi startade hemifrån strax efter lunch. Således hade vi haft hela förmiddagen på oss att packa det vi behövde för 24 timmars bortavaro. Numera är vi ju packproffs och därför ägnades inte de saker vi behövde få med oss en tanke, förrän ett par timmar innan vi skulle iväg. Första stoppet var släktingars stuga vid Vänerns strand i Källby.  Mat, lakan och annat nödvändigt fanns därför inte med i planeringen. Vi åkte, och hann några mil innan jag insåg att vi hade glömt madrassen till lillans resesäng. I samma veva blev vi varse om att vi var lite korta i fråga om sandleksaker (kan rädda vilken kväll som helst och användas till vatten, sand, grus, sten, pinnar, kottar, gräs, djurbajs) och lite annat livsnödvändigt. Ett stopp på Statoil och vi var redo att åka igen. Dock hade de inga madrasser.

Maken hade en utprintad karta, jag satt med gps i mobilen. Idag vann maken. När min telefon sa ”fortsätt rakt fram” så tog vägen slut och som hinder stod ett helt bostadsområde. En titt på makens papperskarta gav oss rätt väg och snart var vi framme. Vi välkomnades med kaffe och sjöutsikt. Värdparet fixade båtdynor till dotterns säng, och vi kände oss framme på riktigt. Lillasyster var inte på humör, men så länge hon bars runt av sin mor och modern tittade henne i ögonen så var hon ok. Vi var inte överens, min tvååring och jag, om att det var en bra lösning. Tvååringens röstresurser avgjorde dock till hennes fördel.

Badstunden i (jämfört med Östersjön) ljumna Vänerns vatten gjorde henne lugn för stunden, där fanns ju sten, men som vanligt infann sig det riktiga lugnet när klockan passerat 20 och alla barn somnat. Då gick vi ner till vattnet igen och njöt oss huttrande igenom den vackra solnedgången. Bilderna visar sommar, kölden sa aprilväder. Det var dock ett Kodak-moment av rang att sitta på en liten brygga vid Vänerns strand med min make på ena sidan, en kall öl i handen och trevligt sällskap på andra sidan bordet.

Dag två på vår roadtrip började bra. Barnen sov till halv åtta och väckte således oskyldig ingen i ottan. God frukost som inte barnen satt still och åt, massa lek på den perfekt klippta gräsmattan och sen dags att styra mot nästa möte. Vi satte oss i bilen (som även inkluderade min kusin som skulle släppas av en bit bort) och maken hade packat ut allting. Jag hade gått en runda för att se om vi glömt något. Vi körde iväg.

Några kilometer bort fick jag för mig att vi inte fått med oss storasysters stickade tröja. Maken stannade bilen, letade igenom bagaget och samtidigt som jag slår min fasters nummer, ringer min kusins mobil. Tröjan funnen i stugan. Vi vände. En kvart senare vinkade vi glatt hejdå igen och åkte iväg.

Den här gången kom vi lite längre innan kusinens mobil ringde. Jag räknade oss snabbt i bilen, men alla barn och maken var med. Rapporten sa en kvarglömd barnstol och en haklapp. Den förstnämnda trodde vi oss inte kunna leva utan, så det var bara att vända. Igen.

Vi kunde lika gärna suttit i en frys. Stämningen i bilen var lätt frostig. VEM tog inte med stolen?! Ny vända till stugan. Vi var sena, och anklagelserna studsade mellan sätena. Den här gången fick vi dock med oss allt, och styrde vidare mot min farmors stad, Falköping. Gps:en visade rätt och inga vägar försvann i intet. Jag hade sms-kontakt med min syster som tillsammans med min pappa hämtat upp min farmor. Vi skulle ses på Mösseberg för att äta lunch. Vi var en halvtimme sena, rusade in...till en öde restaurangen. Öppen, men inga gäster. Hm? Var var vi egentligen? Tydligen är inte heller min mobiloperatör medveten om platsen, för det var omöjligt att ringa från Mössebergs kurort.

Några minuter och flera språngmarscher upp och ner i alla spa:ets trappor för att nå täckning, nåddes jag av ett sms från min syster: ”Ni är fel. Åk högre upp. Vi är där”. Högre upp? Vi tycktes nått vägens ände, men efter en mänsklig gps i form av min far så kom vi rätt. Buffélunch med pannkakor till efterrätt fick oss på gott humör igen. Gladast var maken som konstaterade att lunchen för oss fyra i vår familj bara var hälften så dyr som varje lunch på Gotland.

Nära restaurangen fanns en stor lekplats och en djurpark med ”husdjur” som min far, uppväxt på bondgård, sa. För våra barn är dock grisar och deras nyfödda kultingar, getter, fasaner och silkeshöns mer exotiskt än de husdjur vi har i radhusområdet. Rådjuren, som visade sig vara dovhjortar, var inhägnade och det tyckte storasyster var bra; ”så de inte blir överkörda”. Sant.

Den mysiga eftermiddagen avslutades med kaffe och glass på inhägnat café (bra, så barnen inte blir överkörda), och sen var det dags att åka hemåt igen. Alla trevligheter hade gjort maken trött, så för första gången någonsin bad han mig köra hem större delen av vägen. Han satte sig frivilligt i baksätet, slöt ögonen och böjde nacken i en högst otrevlig vinkel. Han vaknade nån halvtimme senare och frågade om han sovit. Det hade han definitivt gjort, nackspärren han kände av och det faktum att jag kört om flera bilar utan att han stönat irriterat bevisade den saken. Maken var inte ensam om att sova, så körningen hem blev en terapeutiskt stund för mamman i familjen: lugnet inuti bilen, farten och koncentrationen på vägen. En bra avslutning på 24 timmar med skratt och roliga möten, men med insikten att packproffsen nog måste öva lite till.

Var god stör ej.