Inte utan min bil

Vi drog iväg igen. Tre av fyra familjemedlemmar samt mor/mormor drog rakt över Sverige i måndags med Nyköping som destination. På schemat stod släktträffar och slottsvistelse. Packningen var denna gång trippelkollad. Överraskande lite trafik, men två barn som inte alls var på roadtrip-humör gjorde att vi fick stanna tre gånger innan vi nådde halvvägs. Den glesa trafiken gjorde dock att vi ändå flög fram och låg bra i tid.

Nära Jönköping upptäckte jag en symbol som lyste på instrumentpanelen. Jag ringde maken, som var på jobbet, och frågade honom vad den orange helikoptern betydde? Självklart visste han direkt vilken jag syftade på, och meddelade att den var ofarlig, ”något med motorelektroniken” löd domen. Inget farligt, kör vidare så länge inget mer verkar mysko. Min mor var skeptisk, men jag kände att var ju fina fisken det här. Det enda jag hörde var ”kör vidare”. Så det gjorde jag. Till skillnad från min make så följer jag trafikrytmen hela tiden, och ligger hellre före första bilen än efter.

Framme på Östkusten åt vi sen lunch, lämnade väskorna på slottet och gav oss in till Nyköping igen. Barnen som hittills skött sig exemplariskt med tanke på den 40 mil långa resan, blev plötsligt förvandlade. (O)passande nog var vi på Blomsterlandet och utbrott av den kalibern bland krukor och blomsterarrangemang skapade lätt panik. Storasyster hängde under min arm på väg ut till bilen. Lillasyster följde med av bara farten. Lugnet återkom. De satt i sina bilstolar och var tillsagda att sitta still och äta kaka så får ni glass sen uppföra sig hos den 92-åriga släkting vi var på väg till. Sen satt vi där och lyssnade på en av Emil-sångerna på repeat i några minuter innan jag fick för mig att starta bilen för att köra en sväng i väntan på mormor och blommorna.

Ingen reaktion. Vrider om nyckeln igen. Svagt ljud nu - som om någon drog en penna längs snurrande cykelekrar. Men bilhelvetet startar inte. JAG HATAR BILAR SOM INTE STARTAR. Det kryper i hela mig. Jag känner mig okunnig och blir förbannad för att jag inte kan något om bilar. Hur svårt kan det vara? Jag vill kunna öppna motorhuven (?) lite käckt, mecka lite, slå igen, torka händerna på en oljig trasa och med ett ”sådärja” sätta mig i bilen och köra iväg. Istället står jag med mobilen i handen och pratar med någon på vägassistans-bolaget vi har avtal med, och låter ungefär som någon ur Big Brother när jag ska 1. förklara var jag är (hur i vet man var man är?!). 2. hur motorn lät innan den la av och 3. vad jag tror är fel. VAD JAG TROR ÄR FEL? Allvarligt? SKICKA EN BÄRGARE. Nu. Och ge mig en hyrbil. Med barnstolar och helst med någon som kan flytta över allt inklusive barn och packning i den nya bilen.

Jag fick löfte om hjälp inom en timme. Efter bara 2o minuter kom bärgaren. Under de 20 minutrarna jag väntade, hann jag se tusenlapparna fladdra iväg och ringde dessutom maken och undrade om inte en enkel biljett till östkusten stod på hans att göra-lista för kvällen? Han sa faktiskt inte nej, men antagligen undrade han om hans fru slagit huvudet i instrumentpanelen så helikoptern började lysa.

Bärgaren var ungefär en tonåring yngre än mig och kunde med mina förklaringar (!) konstatera att det nog var batteriet som spökade. Innan han släpade bort bilen kollade han om den gick att starta med startkablar. På en minut gick vi från att bilen skulle skrotas (min teori) till att den brummade igång! Innan bilen hann ändra sig, körde vi i ilfart till närmaste mack som visade sig vara en Mekonomen. Lämnade bilen på tomgång (japp, min idé – kanske kan det här med bilar ändå) utanför och stegade in. Frasen ”jag behöver ett batteri och jag behöver det nu”, kanske jag inte får nobelpris för, men när jag förklarat att det var till en V70 och kunde repetera bilnumret (poäng till mig), så fixade sig det hela på ett kick.

Knappt en timme efter att bilen varit ett vrak och jag sett en NY bil framför mig, satt jag i den gamla vanliga V70:n igen och såg pengarna trilla tillbaka in på kontot. Inte varje dag man tjänar in pengarna för en ny bil! Maken höll inte med om det resonemanget. Vår V70 är van att bli körd i max 90 km i timmen. Helst 70. Nu hade den fått sig en omgång.  Kanske körde jag helt enkelt skiten ur bilen? Den kanske fick en batteriattack och la av. Pang bom: Det här orkar jag inte, jag stänger ner.  I så fall är det 1-0 till mig vs bilen.