Maken kallades in som vittne. Är jag förvirrad? Har jag fel pjäxor? Har jag efter 30 vintrar i fjällen glömt hur man spänner på sig skidorna!? Vi gick bet. Samma pjäxor, samma skidor. Men de passar inte?
Med funderingarna om att något bara blivit fel på skidan stegade jag fram till en av de 20-åriga rödklädda Sälenfjällen-killarna i närmaste liftkö. Han skattade och sa att någon nog skojat med mig och ändrat inställningen i smyg. Eeeh..? "Kanske någon av din vänner!?" Alltså, det kanske hade varit ett möjligt scenario för 12-13 år sen på någon av skidresorna till Åre (då denna liftkille nog gick på lågstadiet), men troligtvis inte idag. Tvivlar på att min make skulle trixa med bindningen och sedan stå och le i mjugg när jag sprang runt och gormade om skidtjuvar (även om det eventuellt var rätt så underhållande). Vi konstaterade då att skidorna knappast kunde vara mina, trots att de på pricken såg ut precis som de vit-oranga vi hyrt.
Vi fixade till skidorna med hjälp av nämnda liftkille, och påbörjade dagens åkning. Efter att ha avfärdat tankar om en internationell skidstjälarliga som lämnar kvar andra skidor på samma plats, samt kommit fram till att skidorna måste bytts ut igår eftermiddag, så har vi en teori. Det troligaste är att när maken igår frågade vart jag ställt mina skidor, så pekade jag med armen lite förstrött upp i backen tyckte det var supertydligt var jag parkerat dem. Maken menade att denna beskrivning gett honom en 20 meters radie att hålla sig inom, men att han trodde han lyckats hitta mina. Tydligen inte. Men om inte mina pjäxor växt ett par centimeter under natten så är den enda rimliga förklaringen att tjuvligan består av två personer. En man och en kvinna. Vi.
Ligan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar