En av dem vaknade 05.45 och blev förbannad för att hon fick svaret att lägga sig en stund till, istället för att låna iPaden. Den andra kom insmygande 06.05 och la sig på min mage. Det var mysigt. I fem sekunder tills hon frågade "Är det verkligen morgon?" och i och med det jakande svaret for upp och påbörjade sin glädjedans i sängen - helt utan förståelse för att hennes mamma och pappa också har kroppsdelar.
Vi kan sammanfatta morgonen med att jag inte var helt kompatibel med övriga familjen. Och speciellt inte med barnen. Ingen ville ha kläder. I alla fall inte de kläderna vi igår kväll var överens om. Storasyster bytte byxor tre gånger och var varje gång arg för att jag inte klädde på henne som om hon vore bebis. Lillasyster önskade sig ett par "prinsess-riddare-trosor" och när det inte fanns några sådana så rasade världen samman för en stund.
Storasyster fick håret borstat under ilskna protester, och jag fick en inbillad fet svart döskalle i mammaboken när jag hotade med att ta henne till frisören och klippa håret kort om hon ska skrika varje gång vi kammar. Vilket hon inte gör. Men gjorde idag. Jag mildrade det hela genom att stå i flera minuter och lyssna på en lång utläggning om hennes djursjukhus som hon har i sitt rum (samtidigt som jag inombords hoppade upp och ner samt trummade med fingrarna). Idag var det speciellt synd om en skadad nalle med ett coca-cola-märke på magen. Inte helt lätt att hitta sympati när allt jag ser är en dåligt sydd isbjörn inköpt på en turistfälla i Atlanta.
Det dåliga mammasamvetet dövades när jag följde henne ut i hallen och helt opedagogiskt hjälpte henne på med skorna som om hon vore bebis. Maken, som hittils struttat runt i en egen värld och missat allt drama, tog över och följde henne till skolan.
Lillasyster satte sig framför husguden Dora och var lugn medan jag åt frukost. Jag hade ätit mer i andakt om jag vetat vad som väntade. Jag hade lurat på henne en tröja och ett par rosa trosor (osynlig riddare på). När resten skulle på tog det stopp. Utifrån såg det eventuellt ut som en brottningsmatch. Hon skrattade sig igenom mina försök att ta på byxor och strumpor, men jag gick segrande ur striden. Det skulle visa sig vara en pyrrhusseger. Hon blev sur.
Medan jag sprang runt och klädde mig själv, plockade upp morgonens stök samt stressade upp mig själv inför dagens möten, satt hon och glodde surt på mig. Jag noterade att strumporna åkt av igen. Nästa steg var att vi skulle ner i hallen och ta på ytterkläder. Det var i alla fall min plan. Uppdraget att stänga av TV:n togs emot med ett illvrål. Jag regredierade till samma ålderskategori som min dotter och talade om att jag tänkte lämna henne hemma. Jag gick ner för trappen och hävdade att jag inte tänkte komma upp igen. Jag hade dock inte ens chans mot hennes ilska och envishet. Efter bara ett par minuter var jag uppe igen. Då hade hon tagit av sig halva tröjan och var så lik en nunna i tvångströja att jag fick vända mig bort för att inte börja skratta.
Jag vet inte vad som gjorde att hon till slut stod påklädd i hallen. Kanske lika delar hot, mutor och lirkande. Sista ilskan riktades mot de vantar som igår var favorit men som det nu var stora fel på. Jag lyfte ut henne utanför dörren. Arg stirrade hon på mig innan hon tog min hand och vi gick mot dagis.
Jag överlämnade en smått hulkande dotter till en av pedagogerna, som erbjöd sitt knä och en kram i sin famn. Inte till mig, även om jag hade behövt det, men till min dotter och det var gott nog. Två och en halv timme efter att vi vaknade, knallade jag mot bussen, skakade av mig känslan av misslyckande och försökte fokusera på dagens uppgifter. Svettig, med håret fladdrande och en oidentifierad fläck på byxbenet (snor?) kom jag fram till jobbet, drack min köpta lyxkaffe och slog på datorn. Uppdrag slutfört.
Imorgon är en annan dag - hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar