Mina hjältar (eller Hur man lär sig åka lift)

På med pjäxor, av med halsdukar, byta vantar, hålla i en stav, släppa staven, spänna benen, ramla, upp igen, bli kissnödig, av med alla kläder, upp i backen igen… Inga tårar, inget klagande. Med en energinivå som en småbarnsmamma är grymt avundsjuk på, har båda barnen bevisat en gång för alla att de tillhör kategorin ”aktiva barn”. Att leva med ett aktivt barn kan dock vara förenat med risk för hjärtsnörp, chockskador samt förslitningsskador i armar som slängas ut för att fånga in barn på rymmen. Men så kommer de här dagarna då vi ropar halleluja och njuter av varenda sekund där barnen orkar timmar av lek och andra aktiviteter. De må vara högljudda i alla typer av känslolägen och ilsket morrande när de inte får som de vill. Men. De gnäller inte! Får man inte på sig sin vante så gastar man om det. Det gnälls inte i evighet. Ramlar man för sjuttonde gången så blir man förbannad, kastar sin skida och säger att man inte tänker åka mer. Nånsin. Men: nåt gnäll hörs inte. Ramlar man i liften så åker man ner och ta en ny. Om det så är för hundrade gången.

Tills igår. Herregudminskapareochallagudarivärlden! Orken tog slut för vår treåring precis en halvtimme innan hon skulle påbörja veckans sista skidskolelektion. Trots förmiddag med uppladdning i form av fri lek utomhus och våfflor, så tog det stopp. Vi hade sett en stund uppvärmning i barnbacken framför oss, men insikten om att det nog skulle bli annorlunda kom smygande när treåringen plötsligt la sig raklång i snön, vägrade ha vantar för att det var snö på fingret (?) och påbörjade en gnällfest vi aldrig sett förr. Till en början trodde vi att hon bara var trögstartad, men efter två medvetna (?) vurpor på ståbandsliften som båda resulterade i att vi fick stoppa bandet och bära av henne, så gav vi upp. Det fick bli en stund i mammas knä och kexchoklad istället. Gnällfesten avtog, men hon meddelade att hon inte tänkte gå i skidskola mer.

Hon piggnade till och gick med på att sätta på skidorna och hälsa på skidskolefröken som hon avgudat hela veckan. Men delta tänkte hon inte göra och det sa hon också. Den blå västen med Snöbollarna-texten fnös hon åt och viftade bort. Jag gick bet med mina övertalningsförsök och var beredd att låta henne slippa. Uppenbarligen var hon inte sig själv. Hon uttryckte det som ”Jag är färdig med skidskolan nu”. Skidskolefröken, med 14 års erfarenhet, hade dock en lösning. Hon lyfte upp den vägrande eleven i sin famn och viskade något i hennes öra. Sen satte hon ner henne, tog henne i handen, de vinkade hejdå och skidade iväg. Kvar stod jag och undrade vad som hände. Jag vet fortfarande inte vad som hände. En dryg timme senare fick vi tillbaka en strålande glad tjej med diplom i handen. Kanske var hon bara trött på oss.

Vad skidskolefröken viskade i treåringen öra? Treåringen funderade länge och sa att hon inte mindes. Sen hävdade hon att hon blivit lovad en glass. Ingen aning hur sanningshalten ser ut i det påståendet, men glass fick hon. Och sen höll hon igång några timmar till. Även en hjälte kan behöva en paus ibland.