En fläskis på besök

Jag vaknade efter nio timmars sömn imorse med känslan av att vara...37? En kort stund snuddade jag nästan vid 35, men det gick över rätt snabbt när morgonen inte blev riktigt som jag tänkt mig. Gårdagen slutade med att lillasyster fick tillsägelse för 120:e gången att inte hoppa i soffan. Hon lyssnade inte då heller. Jag orkade inte tjata mer la om taktiken och satte mig ner i soffan och läste. Hon hoppade. Jag läste. Hon hoppade. Jag läste. Hon hoppade. Jag läste. Hon hoppade. Och hoppade...och hoppade över mig i en flygande saltomortal (ok, inte, men hon låg i alla fall raklång i luften) som slutade med att hon tog emot sig med överkäken på fönsterbrädet. Aj. Skrik och hysterisk gråt från lillasyster och en mamma som svalde hårt för att inte stämma upp i samma sång. Tänderna verkade i alla fall hela och hon somnade. Med en rejäl fläskläpp.

Jag borde inte sagt i lördags att vi hade mycket att göra denna veckan och att vi inte behövde några överraskningar om allt skulle gå i lås. Mitt övermod väckte naturligtvis irritation hos den jefeln som planerar vab-dagarna (o)jämnt hos barnfamiljerna. Det första jag gjorde imorse var att boka en tid hos tandläkaren för att dubbelkolla tändernas status hos den yngsta familjemedlemmen. Jag räknade med ett snabbt besök och inga lösa gaddar, vilket skulle göra att jag skulle vara på jobbet innan lunch och barnet mitt tillbaka på dagis. I väntan på tandisbesöket satt lillasyster i soffan. Jag upprepar: lillasyster SATT ner i soffan. Stilla. Något var fel. Och jajjemen, koll av feber visade 38 grader och strax efter började hon nysa.

Väl hos tandläkaren konstaterades det jag trodde men ville veta av ett proffs, att tänderna var hela men att hon fått en rejäl smäll på överkäken. Min dotter tackade för beskedet genom att nysa tandläkaren i ansiktet. Trevligt. Fantastiskt. Kanske var den mycket vänliga äldre tandläkarkvinnan van. Kanske accepterade hon mina tusen ursäkter. Dottern fick i alla fall med sig en tatuering och sprang, trots rosiga feberkinder, i förväg ut i väntrummet medan jag backade ursäktandes ur rummet.

Resten av dagen fick den lilla sjuka varelsen vara hemma med sin pappa. Ikväll somnade hon tidigt med sin svullna överläpp, sina röda ögon och sin rinnande söta lilla förkylda näsa. Jag utmanar inga vab-gudar mer, utan nöjer mig med en stilla bön om att hennes konsekvenstänkande fick sig en rejäl skjuts framåt i och med den här lilla olyckan.


En annan dag.