Show me the money!

Det var visst löning häromdagen. Jag tänkte för en gångs skull köra en koll av våra finanser och överraska min ekonomgalna make med lite extraordinär kunskap om vår gemensamma ekonomi. Kanske slänga mig med några räntesiffror vid middagen eller himla med ögonen och nonchalant säga ”ameh, så klart” redan första gången kontrollfrågan kommer om jag betalat de räkningar som av någon anledning kommer direkt till mig. Det var bara ett problem. Efter att jag loggat in via mobilt bankID, fått en kod till telefonen, klickat mig fram till rätt webbsida och var beredd att låta slantarna rulla, så fick jag en mindre chock. Där det borde finnas en summa pengar från min arbetsgivare stod det noll. Eller ännu värre, så här: DU HAR INGA KONTON.

Va i…?! Vem hade rånat mig? Maken låg ju nära till hands, i form av andra hälft och således den enda som stuckit bankpapper under näsan på mig för underskrift de senaste åren.

Maken hade gått ut "ett ärende" tidigare denna kväll och var således inte hemma för utfrågning. Men barnen hävdade att det var samma pappa som alltid som hämtat dem ett par
timmar tidigare från skola och dagis, och att han sett ut precis som vanligt. Ingen
slokhatt eller rånarluva i sikte. Tankarna fladdrade för en kort sekund iväg till en idé om att min make plundrat kontot och nu satt på en palmstrand med en kall öl och skrattade sig
nipprig?! Troligtvis inte. Pengarna hade möjligtvis räckt till en enkelbiljett till någon otillgänglig liten ö i Stilla havet, men han hade nog fått sova på stranden. Och han är inte mer naturmänniska än mig, så det var ingen trolig tanke. Dessutom drömmer han ju snarare om att få sitta ostörd och läsa årsredovisningar i en lyx-Volvo med Warren Buffet som enda passagrerare. Möjligtvis med en kall öl i handen (om inte bilen är hans egen, för då lär inte ens miljardären få dricka öl i den).

Jag ringde maken. Han svarade! Ingen söderhavsmusik i bakgrunden. Puh! Jag förklarade mitt problem och anklagade honom självklart samtidigt för att ha rånat mig. Han skrattade.  Han skrattade lite till. Sen suckade han.

Vi kan väl sammanfatta det hela med att det är en fördel om man som fru minns vilken bank maken informerat om (blablablabla) att vi numera använder som skådeplats en gång i månaden när pengarna kommer in på kontot och vänder. Och att det liksom hör till sakens natur att man måste logga in på rätt bank för att komma åt sitt lönekonto.

Nu glömmer vi det här.

Till nästa lön.