Stjärnklart på Liseberg

Fyraåringen satt tillsammans med sin syster och några andra barn längst framme vid kanten till skridskobanan där isshowen precis hade börjat. Jag var tveksam till att låta dem stå där, men efter fem timmar i nöjesparken och personbästa i uppförande av dem båda, gav jag med mig. I några minuter satt de still, men sedan började fyraåringen en förflyttning i sidled. I smygande stil, steg för steg, drog hos sig bort från sin syster. Efter varje vunnen halvmeter stannade hon upp och såg sig oskyldigt omkring som om inget hänt. Hon verkade helt omedveten om att vi föräldrar stod tillsammans med övriga på läktaren och såg henne lika tydligt som om hon stått mitt i strålkastarljuset på Dramatens scen framförandes en monolog.

Plötsligt insåg jag vad hon var ute efter. En av isdansarna hade nyss kastat snöboll och kvar låg ett par lockande, vita, kalla isbollar som drog fyraåringens intresse till sig. Snabbt påbörjade jag ett egenpåhittat teckenspråk och kombinerade det med några slags charader som tillsammans betydde att hon skulle ge tusan i snöbollarna om hon ville behålla julklapparna från de senaste tre åren, samt få lördagsgodis en enda gång till innan hon fyller 18 (jodå, mamma kan också vara dramatisk). Om det var detta eller mitt avslutande tysta anförande med ett svartklätt pekfinger, som nästan gick av för allt vevande fram och tillbaka, som gjorde att hon drog sig tillbaka till sin plats bredvid sin syster, är oklart. Men något funkade. Hon var tillbaka på sin plats, och höll sig där nästkommande tio minuter.

Isshowen var lika bra som varje år. Sjuåringens reaktion var att sitta blickstilla och låta blicken svepa över rinken och de vitklädda isdansarna. Fyraåringen började istället hoppa upp och ner. När spänningen steg, isdansarna svepte förbi och skrämde vettet ur barnen (hehe) i svartklädda masker, kunde hon inte hålla inne sin fascination. Exalterad började hon hänga oroväckande långt över kanten. Det var hon ju förvisso inte helt ensam om, flera barn hade anslutit sig och några av dem hade definitivt platsat som hangarounds till vår fyraåring.

I detta läge gjorde jag som varje förälder med någon typ av självbevarelsedrift skulle gjort. Jag backade ett par steg, bad en stilla bön om att hon inte skulle stjäla showen, lyfte blicken mot dansarna och låtsades att det var nån annans unge. Det var tydligen lika framgångsrikt som de gymnastiska, och troligtvis träningsvärksframkallande, övningar jag ansträngt mig i tidigare. Ingen föll över kanten och in på isen, alla dansare verkade oberörda och showen kunde avslutas som planerat.

Sex och en halv timme på Liseberg i väder som var mer vår än vinter, stjärnvinst och första pris, flera varv på de flesta karuseller och bilattraktioner, ingen som kom bort (jodå, det har hänt, både en och två gånger) och inga skador rapporterade på människor eller egendom. Ni hör ju! Full pott och ännu fler steg närmare en brutal julstämning hos oss alla fyra.

Kan ni stå still så mamma kan fota?