Skidsemester

Vi är på väg upp till Sälen för att åka skidor. Packningen inför den här resan var segare än vanligt, hjärnan är redan avkopplad och eftersom vi nu är rutinerade fjällenresenärer (utmärkelsen utsedd av oss själva), så enades vi om att listor på vad vi skulle ha med oss var överflödigt. Det var ju inte vårt klokaste beslut den här julen kan konstateras nu. Maken packade ihop lite kläder på måfå till sig själv imorse. Barnens och mina väskor var klara, men sisådär tio minuter innan avresa, fick jag en snilleblixt. Tänk om jag faktiskt skulle ta med mina egna skidkläder också..? Rev runt ett varv till och hittade en halsduk relativt enkelt i en låda, ett par mössor och fleecetröjan som lär behövas. Skidvantarna var dock puts väck. Äsch, ändå dax för nya, tyckte jag glatt. Maken såg lätt stressad ut med tanke på denna oerhörda utgift, men hade ju inte tid att riva i några lådor innan bilen skulle rulla norrut.

Förutom den sedvanliga dubbelkollen av spis (trots att den inte använts sen igår), var det ju lägligt om alla kunde gå på en toarunda så vi slapp stanna första timmen i alla fall. Självklart skulle fyraåringen tycka tvärtemot. Mutor och hot gick henne obemärkt förbi, där hon stod i hallen och provade sina solglasögon. Jag hittade dock nyckeln, idag var det den sorgliga berättelsen om den lilla flickan som frös fast med snippan i gräset när kisstrålen blev till is. Först såg hon förfärad ut, och jag anade att jag eventuellt gått över gränsen, men sen bröt hon ut i ett gapflabb och hon stövlade in på toaletten.

Nu är vi på väg. Maken avslöjade just att han inte hittat sin fleecejacka innan vi åkte, och till och med han kommer ju frysa i -15 med bara underställ och skaljacka. Mina vantar kändes plötsligt som ett mindre shoppingbekymmer. Första stopp blir uppenbarligen sportaffären!




Och naturligtvis är mamman kissnödig nu.