Fult godis är också godis

Jag var stursk efter pepparkaksbaket häromsistens som gick som på räls. I teorin lät därför idén om att jag och fyraåringen skulle baka julgodis tillsammans, inte som en smärre katastrof utan som ett möjligt genomförbart projekt. Men luttrad som jag är, såg en sida av mig ändå risk för ett kök med sirap rinnande längs väggarna och sockerknaster fram till påsk under köksmattan, framför mig. I praktiken gick det lysande!

Hon rörde, hällde i, lyssnade på instruktioner (!!!) och brände sig inte en enda gång. Jag började nästan undra om någon bytt ut henne..? Var hade vår röjiga, egensinniga och högst svåruppfostrade dotter tagit vägen!?

Resultatet för kvällen blev, förutom förundran över vårt perfekta och oväntade samarbete, kolabitar och risgodis med russin. Att den senare (nedan) snarare ser ut som en masksamling med bajspluttar i är knappast fyraåringens fel. Möjligtvis mammans.


Ett par timmar senare satt jag med samma dotter gråtandes i knät. Trots tusen tillsägelser om att sänka farten, avslutade hon en språngmarsch genom radhuset i ett svanhopp med skallen i ett bordsben. Bulan blir stor men annars var hon hel. Och där var hon igen...