FörrgårDAGENS

Jag är hemma med barnen varannan fredag. I förrgår gjorde vi en utflykt till biblioteket. Båda barnen brukar vara roade av att leka där en stund, och med tanke på vilka mängder böcker jag och äldsta dottern konsumerar så hade vi fått bygga ut om vi skulle köpa alla böcker vi plöjer. Samma dotter är oerhört road av att åka buss, och med ishalka utanför dörren var det en bra idé trots att biblioteket bara ligger en knapp kilometer från där vi bor. Halkan var dock värre än jag befarat, och på väg till busskuren gjorde både jag och dottern varsin luftfärd. Båda döttrarna skrattade högt när jag for omkull. Väluppfostrade.

Efter dagens goda gärning, vi hjälpte en stackars dam hem sen hon liksom fastnat på isen och inte visste hur hon skulle ta sig in till huset, ser jag bussen komma farandes när vi har precis så långt kvar att jag vet att det kanske hade lönat sig att kuta om jag varit ensam, men med två barn i vinterväder a la västkusten så lät jag bli. Vi hann inte. Det var 15 minuter till nästa buss. Aha, tänker nu, smidigt, bara en kvart. BARA EN KVART?! Med en dotter som numera ogillar att sitta i vagnen och fullkomligt hatar att vara fastspänd, vilket dock är ett måste eftersom hon annars kastar sig ur, och en fyraåring som har mer spring i benen än Usain Bolt, så är det en evighet i en busskur. Men som den välplanerade mor jag är så hade jag muffins med mig. Vi skulle förvisso fikat på biblioteket, men nu fick det bli en muta  fikastund i väntan på bussen istället.

Efter vi kommit på bussen gick fyraåringen och satte sig på sin favoritplats, längst fram så nära chauffören hon kan komma. Jag brukar låta 1,5-åringen sitta kvar i vagnen och hon brukar vara ok med det. Så icke idag. Efter ett tjut a la de dödsdömda tog jag upp henne. Hon kan ju sitta i mitt knä. Klart hon inte vill sitta i mitt knä! Hon vill ju stå! Helst på sätet. Hennes kängor var inte torra nånstans så det gick jag inte med på. Jag tror dock att busschauffören hade varit beredd att skura bussen kliniskt ren om han hade fått välja på att köra oss de få hållplatserna till torget, hellre än att jag skulle vägrat henne att smutsa ner… Men några principer har vi och detta är en av dem. Man sitter ner på bussen och är still.

När vi gick av hade jag en ålande, gallskrikande dotter under armen, medan den andre gudskelov gick av helt själv. Vagnen fick vi också med oss. Jackpot. In på biblioteket. Där har ju andras barn skrikit förr, mina brukar vara ganska tysta av någon anledning, och bibliotekarierna brukar vara gulliga och förstående om något barn låter en stund. Icke idag. Där var en vikarie. Med en frisyr som liknade Stig-Helmer med en kulturell twist, och en klädstil som inte hade förnyats sen 40-talet, såg han starkt ogillande på oss redan när vi kom in och pratade med varandra. Härligt, tänkte jag, här kommer din fredagsutmaning - mina flickor är här.

Besöket gick dock smidigt i mina ögon. Bara två rymningsförsök ut i tamburen för den yngsta och ett utbrott från densamma när hon inte fick springa med leksaksskottkärran i hyllgångarna. På hemvägen gjorde jag dock misstaget att visa äldsta var dörröppnarknappen sitter. Yngsta lurpassade bakom mig och visade att hon nu också vet var den sitter. Illavarslande inför nästa besök.

Försökte övertala fyraåringen att vi kunde promenera hem, men jag hade ju lovat buss så det var bara att återvända till brottsplatsen. Den här gången föll jag inte för skriket och yngsta fick sitta fastspänd i vagnen den korta bussturen. Vi ackompanjerades av hennes pipa hela vägen, men det var nog värst för medpassagerarna som antagligen kastade arga blickar på den hemska mamman som inte tog upp henne i knät.

Hemkomna blev barnen bästa vänner och lekte på verandan den tid det tog för mig att laga lunch. Slitet uttryckt, men det var balsam för själen att se dem skratta och ha roligt i snön tillsammans. Då spelade det ingen roll att när jag sedan plockade in dem upptäckte att yngsta var täckt av svart sot på jacka och vantar från ljuslyktan som inte var rengjord.

Resten av dagen var något lugnare, vi var hemma och en dotter sov i två timmar. Den andra hade efterlängtad ridlektion på eftermiddagen och blev hämtad av morfar och moster. Det gjorde att jag hann få till en komplett fredag, några timmar senare sladdade vi rakt in i fredagsmys a la svensk medelklass.