Vad kostar en principsak?

Vår Briovagn gick sönder höromdagen. Inte så att något lossnade lite grann, den fullkomligt rasade och om den ska gå att laga får någon händig person använda svetsen. Vi avstod från det och bestämde oss istället för att köpa en ny. Eller inte ny, men bättre begagnad i alla fall. Napp direkt på nätet - annonspris var 700, vi bjöd 500 och det landade på 600. Klassisk budgivning a la Blocket.

Dagen efter bestämdes till överlämningsdag. Jag fick äran av min make att hämta vagnen och betala priset han gjort upp. Jag mötte säljaren, fick se vagnen, sa ja till affären och lämnade över de överenskomna 600 kronorna. Det är då det hela blir problematiskt. Säljaren hävdar att vi kommit överens om 700. Jag protesterar, men vet ju med mig att det är min man och inte jag som pratat med honom så jag vågar inte dra på så stora växlar. Jag kanske missuppfattade? Försöker ringa maken men inget svar. Säljaren står på sig, det stod 800 i annonsen och de hade kommit överens om 700.

Ok. Jag vill inte tjafsa om 100 kronor. Vi är på Ikeas parkering och jag erbjuder mig att ta ut 100 kronor till. Han promenerar med mig bort till där jag tror bankomaten finns. Den finns inte. Går in på Ikea och får besked om att närmaste bankomat är några hundra meter bort, vid Coop. Säljaren vill gärna ha sina 100 kronor så han föreslår att vi ska åka dit och ta ut pengar. Han säger att han kan ta sin egen bil och åka efter mig. Jag säger ja, och tänker att det tror f** att du får ta din egen bil.

Kommer till Coop. Parkerar. Säljaren sitter kvar i sin bil, bakom min, när jag springer in. Bankomaten stängd. Ut igen, förklarar läget för vagnens förra ägare och får ett oroligt svar om att ”finns det verkligen ingen annan bankomat?”. Jag börjar bli irriterad – det handlar om 100 kronor! – men jagar vidare och minns att det finns ytterligare en bankomat i närheten. In igen och får ut 100 kronor. Överlämnar pengarna och får ur mig ett ”tack för affären” innan jag åker hemåt.

I bilen tänker jag att hade jag varit säljare så hade jag avbrutit jakten på de 100 kronorna redan när det inte fanns någon bankomat. Orka. Jag tänker att han nog behövde de 100 kronorna mer än vi, och jag är ju nöjd med vagnen. Släpper saken. Sen ringer min make. DET VAR JU 600 VI SA! Jag framhåller att vi inte är på ekonomiskt obestånd så vitt jag vet, och att han kanske verkligen behövde 100 kronor till, varför tjafsa? Vi lägger på. Några minuter senare får jag ett sms: ”Har han ringt?”. Jag ringer upp maken och frågar vem han syftar på.

- Säljaren så klart!
- Varför ska han ringa mig?
- Du betalade ju för mycket!
- Har du ringt honom och sagt det??!
- Ja, det är klart, vi hade ju sagt 600! Rätt ska vara rätt. Du får åka tillbaka och ta tillbaka 100 kronor.
- Det gör jag INTE, jag är ju nästan hemma.

Samtalet avslutas inte i samstämmighet så att säga. Jag skäms (oklart varför, jag hade ju inte gjort nåt fel) och undrar vad jag ska säga om säljaren ringer upp mig? Efter några minuter ringer telefonen. Det är maken igen. Glad som en lärka.

- Han ringde igen, han sätter över pengarna till mig.
- Men allvarligt, är det värt besväret?
(Maken chockad över min inställning)
- Klart det är värt besväret! Han bad om ursäkt och sa att rätt ska vara rätt. Vi hade sagt 600, han mindes fel. Han kollade själv annonsen. Vi var överens, Idde, rätt ska vara rätt! Han höll med mig!

Än har jag inte sett några pengar på kontot. Men jag har fått maken att lova att även om hundralappen inte dyker upp så släpper vi saken nu. Rätt ska vara rätt kan inte vara värt mer än 100 kronor.


Uppdatering: maken rapporterar ikväll att 100 svenska kronor har satts in på hans konto från säljaren. Eftersom jag betalade vagnen kan man då ana sig till att min make tjänade 100 kronor på den här affären...eller?