Älskar, Älskar inte...

Både min make och jag har valt att pendla med buss in till stan varje dag och låta bilen stå. Min relation till Västtrafik är dock problematisk. Den kan nog närmast beskrivas som en slags böljande hatkärlek. Den fina sidan är dagar då bussen kommer i tid, är ren, varm och inte fullsatt. Då kopplar jag av, laddar inför en jobbdag eller varvar ner innan jag kommer hem. Jag kan läsa min bok, eller luta huvudet en stund mot rutan utan att få snus i håret. Det är nämligen den andra sidan, när hatet, eller i alla fall starkt ogillande, präglar bussturen. En försenad, kall buss en regnig morgon, en buss med slask på sätena som är fullproppad av pendlare. Då svär jag på att börja åka bil, och tycker att det är värt varenda krona i  parkeringsavgift varje månad och vägtullar i antågande.

Idag var en sådan morgon. Jag gick hemifrån 9.10 i morse, mycket senare än vanligt men också en tid då bussturen brukar ta 5-10 minuter kortare tid än i rusningstrafik. Redan på väg till busskuren inser jag via det nya tidevarvets app, att bussen är 11 minuter försenad. Trots nyfallen snö så tänker jag positivt, att det är en chans till en liten promenad. För en gång skull valde jag de icke kontor-vänliga kängorna på morgonen och hade med mig andra skor i en påse (jag veeeeet - kärringvarning -  jag fyller 35 om två veckor, måste bero på det). Vänder om och går åt ett annat håll och kommer fram till en busskur längre fram några minuter senare. Bussen ska då komma om 5 minuter. Och om 5 minuter. Och om 5 minuter. Eller inte alls.

Efter en kvarts väntan kommer en annan buss, inte rätt nummer, men som i alla fall går. Åt rätt håll. Når ändhållplatsen för denna buss, och alla passagerare (inkl två dagisgrupper) väller av och börjar irra omkring för att hitta en buss som går till stan. De yngre tittar på telefonen och de äldre på skärmen med avgående bussar för att hitta snabbaste vägen i riktning mot stan. Själv fryser jag om ena handen, vinden är iskall och jag har bara fått med mig en vante hemifrån.

Plötsligt händer det - det dyker upp en buss. Nu ska alla på. Dagisbarnen tultar på i tjocka overaller och gula västar. Bussen är redan full när vi ska på som väntat förgäves på andra busshållplatser ska på. Vi knör oss in och det blir så där kallsvettigt i bussen, det luktar fuktigt. Barnen får inga sittplatser men står så trångt att de ändå inte kan ramla. Efter hand går folk av och den sista kvarten infinner sig äntligen en liten del av det lugn jag är på jakt efter på mina bussturer. Jag väljer bort boken för att hinna läsa mejl och förbereda mig för mitt möte som jag nu är en halvtimme sen till.

En timme och femton minuter* efter att jag lämnade hemmet är jag på jobbet. Jag ringer maken och gormar om att jag minsann ska börja åka bil, och att jag är förbannad på de jeflarna som inte kan se till att bussarna rullar trots några centimeters snö. Jag ser min makes svettiga panna framför mig när ämnet ”åka bil varje dag till jobbet” kommer på tal. Han gör som han alltid gör när jag är upprörd över nåt han har en annan åsikt om; håller med för stunden, men smyger in ett och annat motargument han vet att jag själv brukar använda. Jag kan också spelet, men lyssnar ändå på hans synpunkter. Som att det finns roligare saker att göra för de 12000 kronor per år det kostar i parkeringsavgifter där vi jobbar. Eller att jag kommer vara lika förbannad när inte de andra bilisterna inte förstår att jag vill fram. Att bilturen tar minst lika lång tid som bussen i rusning. Eller att jag inte kan läsa alla de böcker jag plöjer på bussen till och från jobbet. Och att vägen håller på att byggas om, det blir snart bättre om två år.

Alla relationer går ju upp och ner. Idag var ett bottennapp, men kanske får jag min läsvila imorgon istället – i en buss som anländer i tid. Jag får väl ge Västtrafik en sjuhundraartonde chans. Det är ju ändå alla hjärtans dag idag.  Men det blir inga rosor.



*Vi bor två mil från centrum, vilket med buss i morgontrafiken vanligtvis tar 25 minuter.