Jag - en lat stalker.

Idag tog jag första steget mot en värld utan kliande linser, immiga glasögon och en helt dimmig värld däremellan. Jag var på den ögonklinik jag valt och fick mig själv, eller snarare mina ögon, godkända som patient(er). Jag är livrädd för smärtan, hade hellre genomgått en förlossning till om det påverkade synen positivt. Men längtan till livet utan synfel är större än rädslan. Om jag inte fegar ur så är operationsdatum satt till början av april.

Men det var inte det jag skulle berätta. Dock var dagens besök på ögonkliniken anledningen till att jag plötsligt var en påflugen, obehaglig människa som klockan åtta på morgonen förföljde en stackars oskyldig farbror in i hans lägenhet. Eller nästan i alla fall.

Med en ocean av tid kvar till mitt besök halv nio i morse kom jag fram till kliniken en dryg halvtimme för tidigt. Efter det här inlägget kanske Västtrafik har bestämt sig för att sponsra mig med bussar, för idag kom bussen när den skulle, den var halvtom (kan ha något med sportlovet att göra), varm, ren och anlände till stan före utsatt tid. Strax före åtta stod jag utanför porten till kliniken och ringde på dörren utan att någon svarade. Kliniken ligger i de fina kvarteren bortom centrum, men nära hamninloppet, och jag såg framför mig hur jag skulle behöva stå utanför porten i 30 iskalla minuter. Jag var i starkt behov av en latte för att överleva det. Inga caféer i sikte. En svår stund för en i-landsbaserad småbarnsmamma med för lite tid på fickan. Skulle nu en halvtimme i mitt dagsschema gå till spillo?

Till min räddning kom efter bara ett par minuter en skäggig, medelålders man gående längs gatan och han hade nycklar i handen. Han hann knappt nå porten innan jag bombarderade honom med glädje över att han kom just då, frågor om jag kunde få komma in i porten och förklaringar om att jag hade tid på ögonkliniken halv nio.  Han låste upp och mumlade något som jag tyckte lät som ”jag jobbar där, det går bra att du kommer in och väntar”. Jag såg framför mig ett väntrum med kaffemaskin, fåtöljer och skvallertidningar. Hej avslappnande halvtimmen!

Jag hade sett på tavlan utanför att kliniken låg på våning fem. Mannen lufsade fram till trappen som var en sån där rund historia som man liksom får trängas i för att gå upp samtidigt i som man svänger. Han hade ryggsäck och väska i handen, jag hade dataväska på ryggen och väska på axeln. Han började gå upp för trappan och jag var honom väldigt mycket hack i häl. Efter första våningen började jag känna att utan kaffe i kroppen och så tidigt på morgonen hade jag ingen lust att fortsätta fyra våningar till. Men jag ville ju inte gärna ta hissen själv när han nu varit så vänlig och tänkte låsa upp åt mig. Jag fortsatte några steg till, blev plötsligt medveten om att mannen hade tittat bakåt ett par gånger och såg på mig som om han undrade vad jag gjorde där? Han nästan stirrade, fast bara korta ögonblick. Herregud, hann jag tänka, han kanske är galen, tänk om ingen annan än han är på kliniken? Har han glömt att det var hans som släppte in mig i porten?!

Vi fortsatte upp en våning till och när han vände sig om mellan våningarna så bestämde jag mig för att ta hissen. Han verkade märkbart störd av min närvaro. Jag trängde mig gled smidigt förbi honom och fram till hissen. Av någon anledning frågade jag honom vilken våning kliniken låg på (jag visste att det var våning fem). Då vänder han på klacken, går fram till en av lägenhetsdörrarna och säger vresigt ”hur ska jag veta det?!”

Jag slank in som en vessla i hissen. Uppenbarligen hade jag hört mycket fel, mannen jobbade inte alls på kliniken, han bodde bara i huset. De senaste minutrarna hade han haft en klämkäck och uppenbart förvirrad kvinna i 30-årsåldern att släpa på. En kvinna som han uppenbarligen ville stirra sig fri från innan han öppnade sin egen lägenhetsdörr. Tänk om hon följer efter mig in!

Stackarn. Hoppas han inte har mardrömmar.