När minnet är bra men väldigt kort.

Jag hämtar barnen en dag i veckan, tisdagar. Förra tisdagen upptäckte jag när jag skulle sätta nyckeln till låset att jag glömt hämta ba...nejdå, barnen var med hem. Men inte husnycklarna. Vi fick campa en stund hos grannen, åt en banan och väntade på att maken skulle komma hem. Barnen blev trötta och griniga, och kvällen var inte den bästa vi haft. Hela veckan följde lite samma mönster. Varje middag var lite ihopplock, och det blev många vändor till Willys-butiken som passande nog ligger sisådär 200 steg från vår ytterdörr. Vi höll rutinerna, men det var lite suddigt i kanterna.

I lördags planerade vi kommande vecka minituöst. Vi gick igenom varje dags händelser; hämtningar och lämningar, aktiviteter, vad händer om någon blir sjuk? Kylen fylldes och storasyster blev perplex och visste plötsligt inte vilket mellanmål hon skulle välja när utbudet var så stort (valet föll sedan på en macka med smör, hm). Planeringen började svaja lite igår, efter följande konversation, men det kändes ändå ok.

Söndag förmiddag
Maken: Du vet att jag har styrelsemöte imorgon va?
Jag: Nä, men ok. Då vet jag. Inga problem. (Översättning: Uuuuunderbart, egentid!)

Söndag kl 21
Maken: Jag ska måla klart (huset) imorgon kväll.
Jag: Fast du skulle ju på styrelsemöte?
Maken: Så var det ja, det hade jag glömt.

Söndag kl 22.30
Maken: Ska du träna imorgon?
Jag: Mäh, du ska ju på styrelsemöte?!
Maken: Just det ja...

Efter lunch idag stämde vi av igen. Några saker hade tillkommit på listan och vi svängde om en hämtning och lämning. Sen tänkte jag den förbjudna tanken om att vi kanske har koll på läget nu. Det flyter. Ingen mer stress på eftermiddagarna och inga tröttgråtande barn som väntar på middagen (eftersom den är planerad). Jag borde kanske anat oråd.

Måndag 14.05
Maken (i telefon): Nu ska vi ha en mysig måndagkväll ikväll. (Översättning: Se på CSI, dricka ett glas mineralvatten och somna klockan 22)
Jag: Men du ska ju på STYRELSEMÖTE?!
Maken: Åh nej, det hade jag glömt.

Vid halv fem ringer maken igen. Han har hämtat barnen på dagis och står framför ytterdörren. Utan nycklar.

På håll såg de harmoniska ut, min familj, när jag kom från bussen. Skenet bedrog. Resten av kvällen var bara nejnejnej och inteinteinte från de små, och jojojo och slutaslutasluta från de vuxna. Maken mindes tyvärr sitt styrelsemöte och gick lycklig iväg. Äldsta ramlade av soffan i ett försök att glidtackla sin lillasyster för att hinna först fram och vinka i fönstret, och yngsta tappade ut nappen genom den lilla springan som fönstret var öppet när hon vinkade.

Nu sover båda barnen och jag är ensam hemma. Min enda lilla gnutta kvarvarande energi gick åt till att försäkra mig om att mina husnycklar ligger i väskan. Imorgon är det ju tisdag igen.

Nyckellösa.