Om att känna för en kaffe

Jag är ingen finsmakare på kaffe. Bryggkaffe (svart) eller en gräddig latte funkar lika bra. Jag dricker en kopp på morgonen och en efter lunch. Överdoserar jag, kan jag räkna med en vaken natt där tankarna snurrar. Sista koppen måste drickas senast klockan 15, annars är sömnen bortskrämd.

För några månader sen öppnade Starbucks i Göteborg. Jag var inte så överväldigad som många andra, jag kände mest att "kan ju vara kul, det är ju gott med Starbuckskaffe". Lite been there, done that. Lite kaxig. Jag tänkte inte springa ner stället. Dessutom smakar väl Starbucks-latte som vilken cafékedjas som helst med lite självkänsla. Men det var just det jag inte hade räknat med. SjälvKÄNSLAN. När jag går in på Starbucks går jag in i ett tidigare liv, ett liv i USA. Jag går in i semesterkänsla från New York, kvällskaka i Atlanta och kompis-söndagshäng i San Franscisco.

Lukten av nymalet kaffe, den kan anas i Göteborgslokalen men var starkare i Kalifornien. Baristans leende som inte slocknar när jag betalat, utan följer mig hela tiden tills jag har muggen med den klassiska symbolen i min hand. I mina öron ropas Have a nice day, även om översättningen Ha en bra dag egentligen är det som sägs.

Frihet, lyx och avkoppling. Starbucks marknadsfolk är nog nöjda med att de lyckas leverera en upplevelse, en känsla- Det är till och med jag själv som  kund som fyller varumärket med lyckliga stunder. Och sådana är det inte möjligt att överdosera.