Min make är på partaj...

...och jag skulle varit med. I detta nu skulle jag varit på middag med efterföljande fest på en altan på Onsalahalvön med enbart vuxna människor. Jag skulle ätit en trerättersmiddag sittandes, haft samtal som inte blev avbrutna och då och då kunnat smyga mig bort till min make och kramas lite. Det blev inte så. Barnen har varit friska sen mitten av juni, men inatt kom tvååringens falska krupp tillbaka – och det med full styrka. Ingen av oss sov särskilt mycket, och idag hade hon fortfarande feber och snuva. Det var tidigt självklart för oss att en av oss skulle få avstå lördagens party. Det blev jag.

En granne frågade om jag dragit kortaste strået. Det kan man ju kalla det, men å andra sidan så fanns det inga strån att dra. Festens värdpar är min makes bästa vän och hans fru. Visserligen har jag känt dem i sju år och gillar dem, men det vägde lätt i det här läget. Så nu sitter jag här med nyklippt hår, vaxade ögonbryn och målade tånaglar - men utan fest.

Maken gladde sig åt sin vuxenkväll. Jag förstår honom, det är energigivande till tusen att då och då kunna fokusera enbart på det som händer i ett tunnelseende. För min make som dessutom lider av en disträhet som inte är av det enkla slaget, är en kväll som denna rena terapin - inget annat att tänka på än det som händer här och nu. Jag hoppas att han har kul, trots att han trasslade till det lite när vi sa hejdå förut:

-    Det är som om jag var singel igen…fast med det specifika undantaget att jag inte är singel.

Hm...