Hot från yttre rymden

Jag hävdar bestämt att jag har min spindelfobi under kontroll. Jag kan (oftast) döda dem själv, jag skriker bara i undantagsfall (om de är PÅ mig), jag klarar till och med av barnens fascination för knoppspindlar (även om ingen zombie i världen kan få nackhåren att resa sig på mig som en snabbfotad knoppspindel). Harkrankar däremot. De måste vara guds straff för mänskligheten, syndafloden kan slänga sig i väggen. Vidrigare flygfä finns inte, det är ju helt krasst en spindel som kan flyga. En muterad spindel som inte bara rör sig snabbt, utan dessutom kan anfalla från luften.

Augusti är värsta tiden, de är överallt. Fienden dras till ljus och det går inte att ha en lampa tänd någonstans på övervåningen om balkongdörren på glänt. De kommer in överallt. Överallt. Med sina hårlösa (tack och lov), långa, krökta ben klämmer de sig igenom en millimeterstor springa och är sen fri att flyga inomhus på jakt efter sitt byte (mig). Eftersom min man dör svettdöden om vi inte har öppet på kvällen, så är ju inte en stängd balkongdörr ett alternativ. Jag lever därför i mörker inomhus efter att solen gått ner på kvällen. Det klagar jag inte över, bara de vedervärdiga flygande spindlarna håller sig utanför.

I förrgår kväll fick jag för mig att ha en lampa tänd i sovrummet så att jag kunde läsa i sängen. Balkongdörren var ytterst lite öppen, men det hjälpte inte. Plötsligt får min make se en av de flygande angriparna i taket. Den är på väg rakt mot min tända sänglampa – rakt mot MIG – och jag skriker. Min make reagerar inte på de två sekunder jag förväntar mig. Jag far upp ur sängen med ett något överdimensionerat tjut om att han måste döda den jäveln.

Då reagerar maken. Han måste få tyst på frugan, och svaret låg i att ge sig på inkräktaren. Han förstod allvaret lite sent, men som han sen förstod. Han gjorde en formidabel insats. Naken for han upp ur sängen och skrek att jag skulle ta skydd i vardagsrummet; Ut härifrån, den är ju här inne! Sen tog han två inte så värst graciösa steg över vår säng, med närmaste tillhygge i handen. Med ett välriktat slag avslutade han harkrankens patetiska liv med hjälp av ett par kalsonger. Den flygande vidrigheten dog kalsongdöden mot vår vita sovrumsvägg.

När min make släpat ut liket, städat upp blodspillan och lovat att stänga balkongdörren, kunde jag återvända in i sovrummet. Min hjälte fick mycket väl godkänt för själva operationen, men min bedömning var att reaktionsförmågan kunde varit något snabbare – det tog ju flera sekunder innan han förstod min nöd. Maken menade att han hade missbedömt situationen något.

- Du skrek ju som om det hade kommit in en varg!
- Jaha… och då hade du behövt betänketid..?!

Älskling. Jag kan lova dig att om det kommer in en varg som kan flyga i vårt sovrum, en varg som klämt sig igenom balkongspringan, då kommer jag tjuta, vråla, gasta, tjoa och gala. Frågan är bara om du då kan slå ihjäl även den med en kalsong?