Byte av förskola och en blödig mamma

Ett natur/vetenskapsrum på varje avdelning, dator och iPad för barnen att använda, skogsutflykter varje torsdag och en pedagog som egentligen skulle gått i pension men älskar sitt jobb och stannar ett år till. Planerade födelsedagsfiranden med teckningar, blommor och nedskrivna fina ord från de andra barnen åt den som fyller år – och glass förstås. Foton från aktiviteter och namnmärkta klädnypor till barnens kläder i torkskåpet. Eget kök som lagar all mat.  En grupp på 20 barn i åldrarna 3-5 år och 3,8 pedagoger.

Idag var det dags för ny förskola för våra barn. Fortfarande lika nära vårt hem, och med en gård som jag själv hade velat kuta runt på. Jag vet att vi bara varit där en timme idag. Men magkänslan säger jajajaja, och när vår 4,5-åring efter bara ett par minuter var i full lek med sin ”barnfadder”, så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det började som lite blött i ögonen, som när man skär lök. Pedagogerna kikade på mig men sa inget. Jag mumlade något om att jag var glad, ord som jag knappt själv hörde. Sen torkade jag lite med fingret under ögat och trodde jag hade stoppat flödet. Men nej. Det var omöjligt att stoppa, kranen var öppnad och jag kände hur mascaran kletat ihop ögonfransarna och insåg att det här kommer bli fult. Jag fick be om ursäkt och gå ut en stund. Satte mig inne på toaletten med knäna i ansiktet (sjukt låga de där barntoaletterna) och bölade. Lättnaden! Det här kan bli bra! Vi är välkomna, och atmosfären andas lugn och ordning. Precis vad vi behöver. Sen gick jag ut. Lite rödare i ögonen och utan mascara.

Ni kanske inte tycker att mina inledande exempel är nåt att hurra för. Grattis i så fall! Då har ni nog era barn på en alldeles utmärkt förskola. Det hade inte vi. Vi var förvisso nöjda med yngsta dotterns halvår som hon hann med, på den avdelningen funkade det helt ok. Men på storasysters avdelning var det i våra ögon många gånger katastrof. Vi har båda lidit av att lämna till ett ställe där ingen verkar veta vad den andre i personalgruppen gör, barnen blev straffade om de inte lydde (läs: uteblivet mellanmål, äta kall lunch), så många byten av pedagoger att varken vi eller dottern brydde oss/hann lära oss vad de hette. Sista halvåret var lugnare, men inte förrän vi rytit till, skrikit högt och blivit hatobjekt (eller i alla fall fått onda ögat) på kuppen. Där var 28 barn, alla 4-5 år, och alldeles för få pedagoger. En liten gård som var anpassad för 1-3-åringar, men som ändå sällan lämnades. Barn som rymde, de klättrade enkelt över grinden. Personal som skrek på barnen, och svarade ”allt är bra, här är allt bra” eller "jaaaag vet inte, jag har inte alls varit med din dotter idag" om vi frågade hur dagen varit. Jag är övertygad om att jag hade kunnat ta med mig ett annat barn hem på eftermiddagen utan att någon hade märkt av det förrän föräldrar kom och frågade. Ändå tror jag att personalen många gånger gjorde sitt bästa. Har man inte rätt försättningar i utbildning, erfarenhet och/eller personlighet så är det svårt från början. Får man då heller inte rätt stöd från sin chef och man får byta kollegor en gång i halvåret eller oftare, så är det ju inte så konstigt att en arbetsplats kollapsar - i det här fallet en förskoleavdelning.

Nu ska det bli annorlunda. Det måste bli annorlunda. Det kommer bli bra, det måste bli bra. Jag kan inte se att det kan bli sämre – vi är luttrade nu och rätt enkla att tillfredsställa. Vi blir tacksamma om någon bara hälsar våra barn välkomna på morgonen och säger hejdå på eftermiddagen, ser till att de har en självklar plats i gruppen, får leka ute en stund varje dag och tilltalas på ett respektfullt vis men självklart blir tillsagda när de felar. Får vi dessutom då och då veta vad våra döttrar gjort under dagen så är vi mer än nöjda. Allt annat är bara bonus – även om fotona från badutflykterna med nya förskolan såg underbara ut.

Ge mig en vagn så är jag nöjd!