Det bor (inte) en löpare i mig

Tycker jag det är skönt? Nej. Gillar jag naturen? Nej. Blir jag peppad av att förbättra min tid? Nej. Kanske lite.

Det är endast viljan att nå känslan av vältränade muskler som driver mig. Det, och att jag vill komma in mina sista par jeans som fortfarande, två år efter yngsta dotterns födelse, känns som om jag gjort i brallan när jag drar på mig dem. De går liksom inte riktigt att dra ändå upp.

Fördelen med löpning är att jag kan göra det när jag vill. Det är också nackdelen. Det finns ingen tid att passa, ingen som säger åt mig hur jag ska springa och ingen annan som jag inte vill imponera på, eller i alla fall inte vara sämre än. Det närmaste jag kommer en övervakare är den där fruktansvärt irriterade rösten på RunKeeper. Rösten som talar om för mig att jag sprungit två kilometer när det känns som fem, och som minst lika skadeglatt spottar ur sig de usla tiderna som är mina per kilometer. Ändå fortsätter jag att använda henne som pådrivaren från helvetet. Hon är ju den enda som kan svara på om jag kan vinna mot mig själv. Och den striden tänker jag inte förlora.

Nu är jag ingen van löpare. Hela våren och halva sommaren har jag gått i snabbt tempo (finns det inget svenskt ord för powerwalk?) och först nu kände jag mig lite redo för att ändå kanske testa löparsteget. I förrgår var det mest promenad med inslag av löpning. Men idag! Jisses så jag kutade. I början tog jag några promenadsteg emellan här och var, men sen började jag möta folk. Folk som var iklädda träningskläder, folk som var flertalet tiotalet år äldre än mig. Det var en motivator, jag tänkte inte låta någon 50-plussare bränna förbi mig när jag promenerar som den trasa jag känner mig som. Spelar ingen roll hur vältränad hen är, om jag så ska kräkas så tänker jag inte bli omsprungen.

Så jag sprang. Bakom varje krön och efter varje krök hade jag en plan att stanna till och pusta ut lite. Men jag gjorde det inte. Jag förbättrade min tid med över fem minuter. En tid som jag för övrigt inte skulle skryta om, men ändå. Fem minuter är ju mer än de där OS-vinnarna putsar sina rekord med. Några av dem misstänks förvisso för dopning. Det lär jag inte bli anklagad för. För jag antar att inte pensionärer i trikåer finns med på listen över otillåtna medel?

Vila maskerad som fotopaus.

Natur.