Sluttampen...

Jag är så redo. Jag räknar timmarna.

Fyraåringen vaknade 06.45 idag. Godkänt. Hon tog på sig kläderna själv utan klagan, såg på TV en stund och kramade mig till och med när jag kom upp. Vilken drömstart, det här blir nog en bra dag, tänkte jag. Jag spelar troligtvis huvudrollen i Den enfaldige mamman. En kort stund senare har barnen med gemensamma krafter väckt grannarna med sina tjut efter att de fått tillåtelse att vara ute på vår baksida när jag fixade fram frukost. Våra närmsta grannar är 85 år och ganska döva, och i nästa hus bor de nyinflyttade som gott kan ha en tidig morgon efter att ha hållit oss vakna med sin brummande utomhuspool och sin vuvuzela under fotbolls-EM tidigare i sommar. Men ändå.

Fyraåringen får en andra chans att vara ute och är nu tystare. Jag borde anat oråd. När jag går för att titta till henne tar jag henne på bar gärning när hon mosar två sniglar. Eller "flyttar dem" som hon sa. Ena halvan av altanen bär nu spår av en snigelmassaker. Jag spolar irriterat av altanen, utan kaffe i kroppen, och tänker att om någon yrvaken semesterskalle tittar ut nu så det jag som får skulden för att de vaknat. Klockan är nu 08.15.

Efter frukost och massa gnäll sätter jag barnen i soffan framför en film, så att jag kan  packa ihop inför dagens planerade utflykt till Varberg. Tvååringen fortsätter gnälla och det är oroväckande. Våra barn är högljudda, springer, far runt, tjuter när de är arga och skrattar lika högt när de är glada. Men de gnäller inte. Fram med termometern. Ingen feber på yngsta. Då lägger sig plötsligt äldsta ner i soffan. Och har feber... Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska inse att jag har en dag hemma framför mig med två gnälliga barn. Ja, det var mest synd om mig i det läget. Jag dricker mitt morgonkaffe och sedan känns det lite, lite bättre. Böcker håller oss sysselsatta en stund och sedan kommer mormor. Dagen blir helt ok, trots gnäll. Febern stiger inte och solen tittar fram.

 Dagens bästa: Helt slut efter 5 km löpning fast jag gick en del också.

Jag tänker inte avsluta det här inlägget med att jag älskar mina barn och att de är det bästa som hänt mig. Det är självklart och behöver inte intygas. Jag tänker inte heller avsluta med att jag så klart är glad över de fem veckor vi haft ihop. Återigen - självklart. Men inget ändrar på det faktum att det nu bara är knappt 60 timmar kvar till semestern är slut för den här sommaren. Hurra!