Att resa eller inte, det är frågan

Det diskuteras resplaner här hemma. Det är ju ett känt faktum att våra barn inte är av den stillsamma typen, och min make hävdar bestämt att det gör oss oresbara till platser som ligger längre bort än att man kan 1) åka bil och stanna femton gånger i kvarten 2) flyga längre än tre timmar dvs längre tid än det tar att se spilla ut en öl, pilla sönder något i flygplanet  samt sprida ut sina medhavda pennor och småpryttlar på golvet.

I helgen när vi åt frukost delgav han mig dessutom ett scenario där vi måhända kommer fram till, säg USA, men där vi inte blir insläppta i landet. Hur vi står i kö till passkontrollen, med en treåring som hellre vill kuta in i landet än att stå i kö, och plötsligt får repet draget framför oss. En tjurig, biffig Kaliforniabrun fd marinkårssoldat som med blicken stint framför sig håller upp en hand som stopp och mullrar:

-          - On the behalf of the American people, please go home!  

Jag har lite högre tankar om våra gemensamma avkommor. Visst att det hoppas jämfota i lerpölar när man har finskor på sig. Visst att det tjuts högljutt var tredje sekund i det lägre vi anser är att ”barnen leker bra ihop”. Visst att det ibland känns som fem barn när det är två. Men det måste ju bli bättre tänker jag. Om vi reser i höst? Vi kan ju inte vänta tills de är femton, då vill de väl inte följa med! Vi måste ju tvinga dem att umgås med oss nu när vi kan. Den äldsta är ändå på gränsen till att hellre spendera all sin vakna tid hos sin bästa kompis.

Någonstans mitt i min plädering om hur lugna de kan vara och hur bra de kan uppföra sig (ibland) (när de vill) (när de är mutade) upptäckte vi att det saknades en unge runt frukostbordet. Nästa sekund tjöt sexåringen att någon bet henne i tån och en fjärdedels sekund senare flöt mjölk från ett vält glas ut över bordet. Tumult utbröt innan vi fått fatt i treåringen som hävdade att hon gömde sig för tomten under bordet och vägrade komma fram.

Maken såg nöjd ut. Formade handen till en högtalare och gav mig dödsstöten.

-          - Och nu är det åtta timma kvar på flygresan. Känns det bra?