Mariannelund

- Jag ska till tandläkaren idag och operera öronen. Doktorn i Mariannelund!

Treåringens uppfattning om dagens öronoperation kanske inte var på pricken rätt. Men när vi väckte henne imorse klockan 6 och klädde på henne sovandes, så var det ju ändå mer lockande att få åka till idolen Emils hemtrakter på låtsas än inte alls. Sexåringen sa hejdå till sin lillasyster med allvarlig min.

- Hejdå. Hoppas du inte dör.

För systrar som är i luven på varandra en gång i sekunden så var det en ömhetsbetygelse. Vi anlände sjukhuset strax efter 7. Treåringen fick inget att äta eller dricka och vi kan väl säga så här: nästan två timmars väntan på operation för inte henne lugn trots fastande mage. Det blev en lång väntan, och de sista tjugo minutrarna gav vi upp och lät henne springa fram och tillbaka i korridoren. Jag hade ett morr på lut om någon skulle klaga på hennes framfart - och ett tips om en organisationskonsult så att små barn som inte ätit på 14 timmar inte ska behöva vänta på sin tur. Strax efter var det vår tur. Kanske skulle släppt henne lös en timme tidigare..!?

Yrvädret var exemplariskt när världens goaste sjuksköterskor pysslade om henne, satte nålar och gav henne armbandage. Personalen varnade för att många föräldrar reagerar när deras barn sövs och de var fantastiska och förtroendeingivande allihop. Jag stålsatte mig för att inte fälla en tår när hon på ett par sekunder föll ihop i mitt knä när de påbörjat narkosen. Jag, som får hålla tillbaks tårarna när grannens ungar sjunger på skolavslutningen, lämnade operationssalen med den lilla till synes livlösa kroppen på britsen bakom mig. Svalde hårt och gick ut till min make som satt avslappnad i väntrummet och tog en kaffe. Lugnade mina nerver med en skvallertidning och lät bli att tänka på dussinoperationen som skulle utföras på vår dotter.

Bara en halvtimme senare satt jag på uppvaket med dottern som sov djupt. Jag ångrade att jag inte tagit med nagelsax, hårborste och hennes allergikräm så jag kunde utnyttjat sovstunden till att sköta om det som annars ska baxas igenom treårstrots, hot och mutor innan det genomförs. Till slut vaknade hon. Satte sig upp. Höll på att ramla av sängen. Ville inte ligga. Fick sitta i mitt knä. Sa nej till isglassen personalen erbjöd henne och frågade efter chokladglass istället. Visste de inte att hon inte gillar isglass? Ville gå ner på golvet. Tog två klunkar vatten och började klättra på utsidan av sängen. Trots halvöppna ögon och vinglig gång skulle hon ut och äta smörgås. Vi fick lov att lämna uppvaket tidigare än tänkt.

Hade jag svårt att hålla tårarna inne förut så var det tvärtom nu när hon var groggy. Hon åt en halv smörgås och kramades. Maken och jag fick kväva skrattet och när vi misslyckades fick vi en tillsägelse av dårskapet själv. Det hade inte behövts. Få minuter senare vägrade hon sitta still i soffan. Trots att hon vinglade skulle hon gå själv och inte förrän hon ramlade omkull (eller halkade som hon själv irriterat sa när vi drog efter andan och kom med förmaningar) gick hon med på att hålla en av oss i handen. Och knappt då heller. Det var, kort sagt, en utmaning innan narkosen släppte helt på detta barn. För alla närvarande.

Innan vi lämnade avdelningen för dagen så fick vi en genomgång hur öronen skulle skötas de närmaste dagarna. Samma sak stod på det papper vi fick med oss. Allting utom en sak.

- Det är bra om om inte hoppar och springer så mycket idag. Det är till exempel inte bra om hon hoppar på ett bord eller från en stol eller så. Men det kanske blir svårt...