Nattningen nuförtiden består ofta av frågor om döden. Sexåringen har tusen frågor, och lika många teorier, om vad som händer när man dör. Det är tydligt att hon har en fot i småbarnsstadiet och den andra i skolbarnets.Vi har förvisso sedan tidigt försökt svara på rätt så avancerade frågor från vår inkännande och eftertänksamma dotter, men nu är det döden som är i fokus. Denna kväll förklarar hon med tårar i ögonen hur mycket hon kommer sakna oss när vi är borta (vilket på ett sätt är ett trevligt avbrott eftersom vi kan tvivla på dagtid ibland när hon är arg på oss), och räknar upp alla sätt hon ska minnas oss på.
- Jag ska stoppa er i en liten ask som ska ligga i mitt hjärta och så ska jag ta fram er ibland när jag är ledsen. Ni kan vara med när jag gör saker och så. Ni är ju inte med, men nu är med inne i min kropp liksom. Åååhhh, jag kommer sakna er, mamma... Jag vill inte att ni ska dö!
Fler tårar.
Sen kommer vi in på vad som egentligen händer när en människa dör. Vad som finns kvar. Och var? Vad är himlen egentligen? Hur många får plats? Måste man vara vän med alla i himlen?
Så plötsligt. Bytet av fokus. Ett garv sköljer in över henne och med stor inlevelse berättar hon om vad som händer efter döden med det viktigaste av allt.
- Bajset måste ju regna ner från himlen, eller hur? Då kan jag springa omkring här nere och peka när du bajsar, mamma. Och pappas bajs! Då är ni ju med mig! Jag kan ta ditt bajs och ha med mig när jag ska rida och simma och leka och vara med mina barn! Du blir en bajs-mormor. Hahahahahaha!
Sen somnar hon. Glad, med sin hand i min, efter att jag försäkrat att jag är här imorgon också när hon vaknar. Bajsnödig eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar