Det bidde en tummetott

Jag hade sett fram emot ett tre timmar långt möte i Stockholm idag. Vi skulle ha tid för genomgångar, spåna idéer och ta fram underlag till ett projekt. Dessutom hade jag ett kortare möte på ett annat ställe och som grädde på moset skulle jag få se min höggravida barndomsvän på eftermiddagen innan jag tog tåget hem igen. Jag hade tänkt ut det så bra, till och med tagit fram en bit falukorv ur frysen till dem där hemma att äta till middag (de gillar det, själv tycker jag det är rätt äckligt).

Måndagar verkar inte vara min grej. Redan igår började min rygg spöka och kvällen slutade i tårar. Jag kunde inte någon bekväm sovställning som inte innebar att det strålade smärta ner i vänsterbenet. Några värktabletter senare så somnade jag. Klockan ringde och jag valde att ligga kvar till klockan sex för att kompensera lite för nattens sömn. Ryggen kändes något bättre när jag gick upp, men insåg att dagen skulle bli en utmaning i smärta när jag hade svårt att böja mig för att stänga av duschen.

Fler värktabletter och Voltarenkräm gjorde att jag kände mig relativt ok när jag klev på morgontåget till Stockholm. Efter 20 minuter får jag ett sms att min vän fått barn i natt och därför inte kunde ses. Glädje över ny bebis! Det fanns ju med i planeringen att hon kunde föda när som helst, och jag tänker att jag kan ju shoppa ett par timmar innan tåget går hem ikväll (om jag nu kan komma ur mina kläder utan att kvida om ryggen ska krångla). Dricker mitt kaffe och fortsätter jobba på tåget. Lugn stund.

Inom en halvtimme har två saker inträffat som intar plats 2 och 3 över dagens sämsta besked. Först blir det korta mötet inställt. Ok, no biggie. Tittar i kalendern för att stuva om, och upptäcker att jag tagit fel på tid. Dagen är rätt, men det möte jag tror ska börja klockan 11 och hålla på i tre timmar, börjar egentligen klockan 13 och är endast en timme långt! Ringer upp en av personerna jag ska träffa, och jag inser att vi pratat om, förbi och över varandra.

Precis innan vi kommer fram till Stockholm ringer jag min make på jobbet och får beskedet att han har gått för dagen. Gått för dagen?!  Hinner ana oråd innan jag får tag i honom. Han är stressad och på väg hem, men levererar dagens absolut sämsta besked. Dagis har ringt, lillasyster har ramlat av ”något” och blöder från hakan. Hon måste sys.

När vi rullar in på Stockholms central får jag fajtas med känslan att vilja nästa tåg hem. Ryggen värker, och i bröstet finns bara oro och vilja att vara nära, nära min tvååriga bebis. Hålla hennes hand, sjunga ”En liten båt...” i hennes öra och lova henne att mamma finns här oavsett vad som händer. Fast jag finns ju inte där. Jag är ju 50 mil bort och på väg till ett möte som känns rumphugget.

Det blir två timmar i Stockholm. Ett möte på 1,5 timme som faktiskt blir bra. Jag småspringer tillbaka till centralen med SJ i örat som överraskar positivt. Tio minuter i kö och 77 kronor senare har jag en bokat om min biljett och kan hoppa på tåget hemåt. Slänger i mig en hamburgare eftersom jag antar att jag borde vara hungrig nu.

Efter några mils resa skickar maken en bild på den omplåstrade tvååringens haka. Det räckte med att tejpa såret, det ser inte särskilt dramatiskt ut för en som inte burit henne inom sig i 9 (jaja, 8 då) månader. Hon har fått ett klistermärke med Lille Skutt och gråter inte längre. Mitt möte bar lite frukt, jag har tagit kommandot över ryggen med hjälp av Voltaren, och jag är snart hemma. Måndagen har sex timmar på sig att visa sig från en bättre sida, även om det inte lär bli en hel rock.

På språng.

Och nån falukorv tänker jag inte äta.