Lena och jag.

Kärleken är evig sköljer över mig med varma familjeminnen från 80-talet. Den smakar varma mackor och drickaback och ser ut som en rosa sjal i ett rufsigt hår och midjejacka.  Dansa i neon är mellanstadiedisco och drömmen om en perfekt poppig look. På 90-talet var agent 006 mitt val i smyg när alla coola valde Nirvana och annan grungerock. Det gör ont har jag sjungit och dansat skrikit och hoppat till på Avenykrogarna i en perfekt tid.
 
Lena Philipsson hade premiär på sin show på Rondo för ett par veckor sedan och jag såg den igår. Hon levererade precis vad jag hade förväntat mig, vilket var topp i val av låtar, glitter och glamour, proffsiga dansare och småroligt aktuellt mellansnack. Maten på Rondo överraskade positivt och det alkoholfria bubblet smakade champagne.

Glamouren höll dock inte hela vägen. Eller ja, för Lena & co gjorde den det. Men inte för mig. En timme in i showen tog jag en egen paus och gick på damernas. Efter lite action i holken så gör jag den amatörmässiga upptäckten att pappret är slut! SLUT. Det var inte mycket att göra. Jag väntade tio sekunder. Allt tyst. Alla bås tomma? Sakta reste jag mig, smög fram och gläntade på båsdörren. Kusten klar. Jag tar sikte på båset mittemot och rusar. Med dagens tur på min sida så hann jag fram utan att bli upptäckt med byxorna på svaj och ett lätt framåtlutat springsteg. Hade någon sett mig hade jag starkt ifrågasatt personen psyke. Självklart har det inte hänt. En småbarnsmamma har alltid en pappersservett för nödsituationer i handväskan, när de har handväskan med sig.

När jag är tillbaka på min plats vid bordet drar Lena igång Delirium. Hon avslutar showen en stund senare med Jag ångrar ingenting, men mitt Lena-minne från 2012 blir nog ändå A woman's gotta do what a woman's gotta do.