Överraskningar…

Måndag morgons överraskningar var av två slag, båda av sådan karaktär att jag önskade att jag inte hade vaknat förrän framåt lunch istället. Klockan ringde vid 6 men när huvudet kändes som betong valde jag att ligga kvar en stund. Det gick inte över. När barnen vaknade fick jag ta mitt, som det kändes, alienformade huvud och gå upp ändå. Duschade och gick ner för att äta frukost – bara för att mötas av ett brrrrmmmpffff från kylskåpet som jag precis öppnat. Det la av! Bara så där! Med osten i handen började jag svära högt, men fick dämpa mig när storasyster ifrågasatte om man fick säga fula ord nu på morgonen? I så fall kunde hon några, och började räkna upp dem.

Maken som oftast inte tror mig när jag säger att det är KRIS, kom till slut ner för att se om hans fru som skällde ut kylskåpet efter noter hade blivit tokig, eller om kylskåpet var lika trasigt och skulle slängas åt helvete som hans fru antydde. Efter att ha pillat på alla knappar, dragit ur kontakter, testat allt och till och med dammsugit bakom kylskåpet (som om kylskåpet led av dammallergi), såg vi tusenlapparna flyga iväg när vi insåg att vi skulle bli tvungna att snabbt inhandla ett nytt kylskåp redan på måndagen.

Jag lämnat barnen på dagis, svettades ymnigt och insåg att jag inte skulle lösa att gå till jobbet eller hänga i en kylskåpsaffär hela dagen. Alienhuvudet var i maskopi i med kroppen. Plötsligt började kylskåpet fungera igen! Det återuppstod i ett halleluja-moment och maken stressade iväg till jobbet. Själv satte jag mig i soffan med datorn i knät och jobbade febrilt för att hinna göra så mycket som möjligt innan influensakollapsen skulle vara ett faktum.

Tisdagens överraskningar var av det bättre slaget. Min huvudvärk var något bättre och kylskåpet funkade fortfarande. Kroppen kändes fortfarande matt, som efter ett maraton  - som jag förvisso aldrig sprungit – eller en förlossning. Det där sista kan ju dock vara en sanning med modifikation. En kär vän ringde mig på kvällen och berättade om dagens bästa: hennes andra son var född bara ett par timmar tidigare, och hon lät jättepigg.

Idag är betongkänslan nästan borta, även om tröttheten dröjer kvar. Ingen snuva, inget halsont. Fortfarande fungerande kylskåp. När jag satt på bussen hem från jobbet, hittade jag en halv chokladkaka i min väska! Vilken överraskning! Hur har den kunnat undgå att bli uppäten sen i lördags (när jag köpte den för att muta tvååringen i ett desperat ögonblick)?! Eftermiddagshungern var stor, så jag smakade en bit. Tio minuter senare var den överraskande helt slut. 

Finfin överraskning för blodsockerfallet.