Rummet igen

Medan lillasyster inte uttryckte någon mer känsla än att hon höjde på ögonbrynen och sa ”sötbodet? sötboddet botta?” när vi presenterade hennes nya möblemang, så var stora syster gladare. Hon var med på Ikea och valde ut vissa delar själv. Hon tog det hela för givet och pekade glatt på saker hon ville köpa.

"Ring mig så ska jag se om det finns i datorn"

- Borde hon inte visa lite tacksamhet, tyckte maken.
- För vadå, undrade jag, för att inte vi vill ha hennes leksaker på golvet, i tamburen, i sängen, under soffan, i köket, på balkongen och överallt där hon lägger dem?

Det är ju vi som föredrar att inte hennes lego dyker upp i tvättmaskinen eller att dockorna sprids över huset och skrämmer slag på någon när man ska gå på toa mitt i natten och det ligger en "bebis" och stirrar på en på golvet. Det är ju vi som vill köpa lådor till förbannelse. Möjligen att hon kunde lära sig städa lite bättre. Då skulle jag vara tacksam i alla fall.

Den här gången behövde vi dock inte fundera så mycket. Glädjen över hennes nya saker var total. Hon ville så gärna visa sitt ”nya” rum för sina vänner, att hon bad om ett inflyttningskalas. Hon fick bjuda tre vänner och det var en lycklig unge som bjöd sina vänner på glass och saft.

Sen gick de upp och tog rummet i besittning på ett sätt som jag kanske inte hade räknat med. Nya möbleringen var uppenbarligen tacksam att bygga en koja av.