Sockersött

Ibland har vi skämtat om hur många vuxna det behövs för att ta hand om våra barn och samtidigt behålla en hyfsad nivå på hemmet sinnet, få äta i tid och ha lite lugn och ro ibland. Ensam är en kamp, två är oftast inte tillräckligt, tre väger ju upp en del men fyra brukar funka bäst. Då är en dedikerad till varje barn, en som har koll på köket och en som håller ställningarna i övrigt; drar skämt och målar lite där det behövs.

I lördags var vi på kalas hos svärmor; nio vuxna, två barn (våra) och en hund. En lugn tillställning som smittade av sig på barnen som spelade ut sina roller av väluppfostrade barn som inte kastar skedar när de blir vreda. De satt lugna och åt (förutom kanske just den stunden när lillasyster kröp in under bordet till hunden och försökte stjäla den bit kaka som hunden fått/snott) och lekte sedan med de leksaker som fanns. Storasyster fick gå med hunden på promenad och svävade på moln.

Efter fyra timmar började dock lillasyster tröttna, både bokstavligt och bildligt. I ett försök att bryta det lätt hysteriska skrattandet (sockerchock) och den ganska snubbliga framfarten, så höll jag upp henne i famnen på gammel-mormor, dvs min makes 91-åriga mormor. Kan låta som galenskap, men jag tänkte att vår yngsta som gillar allt som glimmar skulle gilla gammel-momors smycken och hennes blanka rullstol. Jag hade rätt, hon fascinerandes. Det var då det hände. Vårt 2-åriga energiknippe slappnade av, la sig ner och vilade i knät på sin 89 år äldre nyfunna vän.

I en halvtimme satt min makes mormor med vår yngsta dotter i famnen, killade henne på ryggen och pratade med henne. De har ingen relation sedan innan, då gammel-mormor inte minns mig och barnen från gång till gång vi ses. Den här gången vill jag tro att något inom henne kommer minnas sitt barnbarnsbarn, ingen demens i världen kan trolla bort det magiska de två verkade hitta hos varandra.

Med 89 års åldersskillnad.

Tydligen behövdes det inte så många vuxna för att skapa lugn. Det räckte med en 91-årig dam. Jag ska aldrig mer klaga på att jag känner mig lite sliten, i alla fall inte de närmaste 25 åren.