Den blivande femåringen har pratat en del om veckopeng. I veckan tog föräldrarådet ett beslut att hon varje lördag ska få 20 kronor. Pengarna ska användas till att köpa lördagsgodis (om hon vill ha) och dessutom måste hon spara en del. Vad som är en "del" har vi inte diskuterat, trodde min make skulle ställa 50/50-krav men han kanske inte har tänkt på det än.
Idag var det dags för första "utbetalningen". Hon tog fram sin lilla rosa Hello Kitty-börs och stod redo att ta emot pengarna. Jag hade en tjuga i plånboken samt en herrans massa småpengar. Hon hade varit inne på att få en papperspeng när vi pratade tidigare, men jag såg en möjlighet att bli av med enkronor. Väldigt pretentiöst la jag därför en tjuga i ena handen och en guldpeng, en femkrona och fem enkronor i den andra. Hon fick välja. Hon var tyst en stund och föreslog sedan att hon skulle få båda. Eller kanske tjugan och guldpengen? Det var ju bara två pengar jämfört med alla de pengar som låg i högerhanden. Ny förklaring, och efter stor vånda valde hon mynten. Hon var strålande glad, plockade ner dem i börsen och förklarade att hon skulle in på sitt rum och räkna dem. Jag fick inte följa med.
Fem minuter senare sveper hon förbi mig och ropar över axeln att hon ska gå till en kompis. Jag frågar om pengarna och hon pekar på sin hylla i rummet, där ligger den rosa portmonnän. Hon går iväg.
Ytterligare fem minuter senare tänker jag stoppa ner tjugan i min plånbok igen. Jag hade lagt den på sekretären efter att hon valt, en ganska hög sekretär som man måste ha en stol för att nå upp till om man är 114 cm lång. Gissa en gång om tjugan låg kvar? Jag blev så förvånad, kunde inte tro att min dotter lurat mig så totalt! Jag var tvungen att slita upp dörren till vår numera olåsbara toalett, och ställa den sittande maken till svars. Hade han månne norpat min tjuga? Han nekade och såg ut som om han ville vara ifred.
Jag stövlade irriterat in i dotterns rum och slet åt mig börsen. Det avslöjade henne. Däri låg alla mynten och en nerknöcklad tjuga. Hur är det möjligt? Så snabb hon måste varit. Och tyst! Och smart...
När hon kom hem frågade jag henne om hon visste var tjugan var. Hon tittade oskuldsfullt på mig, och drog en ramsa om att jag kanske ändå tänkte att hon skulle ha båda. Hon kunde ju få en extra tjugan denna första gång? Efter ett nekande svar gick hon och hämtade den och gav mig. Det bådar ju gott. Kanske blir hon inte kriminell ändå. Kanske blir hon bankdirektör. Jag vet inte vilket som är värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar