Vår lilltjej har tre bästa vänner på dagis, tre killar i samma ålder som henne. De leker lika ofta tjuv och polis som de leker i dockhörnan. För en mamma som mig, som vill att mina döttrar ska ha fler än en roll att välja på, är det som ett perfekt skådespel. Med det undantaget att det är på riktigt och min dotters eget val, vilket gör det ännu bättre.
I helgen började hon prata om att hon ville ha en Spiderman-tröja. I min iver att väga upp glitter och rosa prinsesskjolar med lite andra färger och mönster, sprang jag idag in på HM och köpte den finaste jag kunde hitta. För tycka vad man vill om barnkläder, men avdelningen som är tänkt för pojkar lyser ju inte direkt av färger. Det var mer som att gå in i en mörk hörna med arga figurer som stirrade på mig från galgarna. Helt utan glädje. Men. Hon skulle få en Spiderman-tröja, och att leta på avdelningen med lila och spets efter en sån är ju som att söka spela poker med sig själv. Omöjligt att vinna.
Jag valde en blå med svart tryck. Den röda hade en stor bamsespindel på ryggen och ok att jag vill jämna ut genus, men där går gränsen. Mitt barn går inte runt med en gigantisk spindel på ryggen - oavsett kön. (På barnet alltså, spindelns kön är jag högst ovetande om).
När jag kom hem hade maken använt inköpet som muta och lillasyster mötte mig i dörren. Hon sjöng en egenhändigt komponerad sång om Spiderman, hoppade runt mig och slet i påsen. Innan jag hade fått av mig skorna hade hon krängt av sig den rosaprickiga Hello Kitty-klänningen och dragit Spiderman över huvudet. Sen dansade hon iväg och tre timmar senare bestämde hon sig för att sova i den. Och ha den till dagis imorgon.
Imorgon är det foto igen, syskonfoto. Jag funderar på en fotokombo med namnet Från Hello Kitty till Spiderman på 24 timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar