När motorsågen startas - då är det fest.

Maken började lördagsmorgonen med att hänga den tvätt vi slängt in i tvättmaskinen i torsdagskväll och glömt sen länge. Jag var utan morgonstress på Ica strax efter 9 och upplevde i det närmaste totalt nirvana när jag ensam vandrade runt och lät sak efter sak trilla ner i vagnen. Ett väldigt kapitalistiskt nirvana förstås när hyllorna tömdes och min vagn fylldes.

Sen åkte jag hem och löste av maken i att vakta barnen. Eller barnet. Den äldsta är fortfarande delvis utslagen av feber, men den yngsta är ju å andra sidan som tre apungar på drift. Ett par timmar avlöpte och jag tyckte nog själv att vi nådde nya höjder när jag hörde mig själv förmana yngsta dottern med orden "Ta genast ner fötterna från blomkrukan".

Vi delade på oss på eftermiddagen och jag var hemma med sjuklingen som nu började piggna till. Vi skulle organisera alla hennes tusen pysselsaker i olika lådor. Vi var ungefär lika exalterade både två, det vill säga inte alls, men jag höll ut något längre. Efter ungefär 2,5 minut skyllde dottern på sin feber och tog paus i soffan framför TV:n. Högst tvivelaktig anledning till att få vila tyckte den uttråkade modern och önskade i tysthet att hon själv kunde påvisat någon lite gradhöjning och fått lägga sig platt en stund.

Rummet blev till slut nästan som nytt, och hela kvällen har jag i smyg gått och tittat hennes skrivbordslådor med fack för olika färgpennor, små burkar med paljetter, fjädrar och glitter och alla tejprullar på samma ställe. Det gäller ju att njuta nu för om ungefär tre sekunder dagar har vi limstift och piprensare spridda över huset igen.

Nu sover barnen och det är ju ingen partystämning här hemma direkt - trots lördag. Det beror i och för sig på hur man ser det, maken myntade rubriken tidigare ikväll när det var som stökigast och lillasyster mitt i ett bråk med sin storasyster drog igång sin motorsåg. Precis då bröt vi deras egenskapade lördagsparty, för att ha någon ork kvar till vår egen lördagkväll som startar precis när gulliganerna somnat. Nu.