Sitta får vi göra...en annan dag.

Det börjar arta sig här hemma, men vi har ett tag kvar tills uppeSITTARkvällen startar. Maken griljerar skinkan i detta nu, tyvärr med hjälp av en treårig dotter. Efter att han nattat henne en halvtimme, så tände hon sänglampan, tittade honom rakt i ögonen och sa med klar röst att hon "inte skulle sova just nu". Nähänä. Istället tog de en tur in till vår 85-årige granne som hade problem med sin TV. Maken var först tveksam.

- Men ska jag verkligen ta med henne i dit?
- Ja? Det kanske piggar upp dem, vem vet?
- Men han är ju nästan döv och hon är nästan blind..?
- Exakt!

Det blev succé.

Själv har jag tittat på Kurt Olssons julsketcher tillsammans med sexåringen, ätit skumtomtar och övertygat mig själv att det är helt normalt att hon skrattar sig fördärvad när tjuvarna i filmen Ensam Hemma slår halvt ihjäl sig på istrappan. Nu sover hon, efter att jag, på hennes begäran, sjungit igenom vad som känns som den större delen av alla julpsalmer som finns i min psalmbok från konfirmationen. Inte mig emot, de är lugna, får henne att gå ner i varv och hon somnar på två röda. Hade rapversionen av Heja Blåvitt haft samma effekt så hade det blivit den. Vi är inte så knussliga. I detta fall är vägen till målet helt underordnat.

Så. Innan vi kan sitta ner då så är det några paket att slå in. En duk att stryka (årets enda). Ägg att koka. Hitta ett skåp att knö in det sista prylarna utan hemvist i. Hänga en tvätt och söva en förväntansfull treåring. Uppesittarkvällen blir eventuellt en smula avkortad. Men det är ok. Det blir julafton ändå, och sitta kan vi göra när vi är 85. Om inte grannarna kommer in och stör.