En riktigt god jul

Sexåringen var den som vaknade först av oss på julafton. Redan vid 6-snåret ville hon gå upp och börja vänta på tomten. Jag lyckades muta henne med choklad och Ipad till klockan 7. Efter julkalenderns rafflande avslutning, var det dags för morgonens julklappar. Förväntansfulla och tysta smög barnen ner för trappen för att se om det låg paket under granen. Julmusik, lycka och pappersriv!

Ett par Kodak-moment senare var stämningen något förbytt. Treåringen kramade glatt sina nya böcker och bytte genast om till sin julklänning, men sexåringen var arg, ledsen och besviken över att inget av paketen hade innehållit det hon önskat sig mest av allt  - ett marsvin. Tröstkramarna puttades bort och hon ville inte lyssna på bortförklaringar om att marsvin vanligtvis inte levereras i lådor som varit inslagna i julpapper i flera veckor.

Sur som ättika satte hon sig vid frukostbordet. Trots julmusik i de panik- och nyinköpta högtalarna infann sig inte den där fröjdefulla julstämningen. Efter diverse strulande och irritation kände jag att en enkel till Tahiti hade suttit fint. Hjälpen kom från årets hittills mest oväntade håll. Treåringen, som sekunden tidigare starkt bidragit till tumultet kring frukostbordet, stod nu på en stol och citerade på rytande småländska Emils pappa:

- Nu får ni lugna ner er alle mensker!

Mumlandes om snickeboa och förgrymmade ongar satte hon sig sedan ner. Den onda förtrollningen bröts. Maken och jag kvävde ett skratt och högg in på julskinkan innan nästa förväntade rond hann ta fart. Julmusiken stängdes av, och det beslutades i föräldrarådet att vi inte behövde addera ytterligare ljud till vår barnaskara på två. Julstämningen säkrades  (?) av det hela tiden pågående bakgrundsljudet när den yngsta dottern oavbrutet läste versen " Sätt dig på bocken och håll mig i rocken, sen så rider vi bort i galopp. Till pepparkakskungen, men då blir du tvungen att lova att ej äta kungen opp..." om och om och om och om och om och om och om och om igen. Och om igen.

Vid 9-tiden tyckte treåringen att det var dags för lite julgransplundring. Efter att ha gått och smygätit av pepparkakshuset i flera dagar, högg hon nu in på smällkaramellerna.


I övrigt var julafton precis som det ska vara: tusen frågor om när tomten kommer, matkoma varannan timme och socker i alla dess former på det. Sen början av december har treåringen av rädsla gömt sig under närmaste bord så fort någon nämnt tomten. Eller tom...at. Eller bara to...rka. Men när maken hoo-hoo-andes gjorde entré i sin älskade tomtedräkt, hoppade hon upp och ner och klappade händerna av förtjusning. Hon nickade ivrigt när han frågade om hon hade uppfört sig i år, och ryckte på axlarna lika glatt när jag frågade om hon visste vad "uppföra sig" betydde. Ingen av tjejerna verkade heller tycka att det var misstänkt att pappa var och slängde skräp i en timme på julafton, eller att jultomten pussade deras mamma (vilket sexåringen skvallrade om för så fort maken visade sig i dörren).

Sexåringen jublade över vävstol, Guinness Rekordbok och en handduk med sitt namn på. Treåringen öppnade alla sina paket och staplade dem sedan i ett torn och verkade inte kunna tro att allt var hennes. Resten av kvällen spenderade vi med att äta mer godis, leta efter flertalet bruksanvisningar som kommit bort i tumultet av julklappsöppning samt med att läsa in oss på hur vi skulle kunna få den sjungande Barbie, som sexåringen fått, att låta lite mer som en popsångerska och lite mindre som en kalasjnikov.

När barnen somnat utmattade av lika delar förlöst spänning som upplevelser, satte vi oss ner med ett glas vin. Och julmusik!