Inte utan min napp

Vi hade ett ärende till Liseberg idag. Det var dags för treåringen att ge sina nappar till kaninerna. Dessutom hann vi inte med all julstämningen innan jul. Idag var det molnigt, åtta grader plus men inget regn. Varm choklad och glögg hade kanske sålt bättre med lite snö på marken. Det var dock inget som våra avkommor brydde sig om. Full fart in i parken och första stopp var Sagoslottet. Jag vägrar köa en timme på sommaren till barnattraktioner, men nu var det ett par minuters väntan bara innan barnen och deras mormor (mamman skaffade sig en kvarts egentid!) kunde hoppa in i vagnen. Sagoslottet är en favorit, även om treåringen tydligen oroligt undrat hur de skulle komma hem igen när det var som mörkast inne i slottet.

Några minuter senare var det min tur att börja åka. Sexåringen och jag tog plats i Jukebox. Innan vi ens hade nått maxfart satt dottern med huvudet i knät och bad mig ta ner bilen till marken igen. Eftersom jag varken är Gud eller parkchef så var ju just den önskningen svår att uppfylla. Men ett par sekunder senare kände jag samma sak som henne, att jag inte kräktes i huvudet på någon undertill är ett under. Jisses så illa jag mådde! Vad har hänt? Jag som kunnat åka ALLT med ett gapflabb och hånat maken som tycker det svänger lagom på Ponnykarusellen. Väl på marken tuffade sexåringen till sig igen och ville gå direkt till kaffekopparna. Mer snurr var inte aktuellt för min del. Maken sa nej innan han ens hann påbörja övertalningskampanjen.

- Det stod i produktbeskrivningen som du fick innan vi gifte oss. Jag åker inget.

Mormor klev in och tog sig an sexåringen, maken åkte gratiskarusell och jag gick in i närmaste bod med 50 procent rabatt. Ordningen återställd.

När vi gick förbi kaninhuset var det då dags att lämna ifrån sig de troligtvis käraste ägodelar vår dotter har. Napparna. Maken hade föreslagit en annan strategi. Han hade läst om ett nappavvänjningssätt som går ut på att nappen hänger på ett snöre på ett ställe i huset, och om barnet vill ha den så får hen helt enkelt ställa sig där en stund. Efter några dagar tröttnar barnet på nappen eftersom det är helt omysigt att stå där mitt i ett rum. Det är i alla fall planen. Jag, och även maken, hade dock våra tvivel kring att det skulle fungera hos oss. Risken är att treåringen hade stått där från morgon till kväll. Sovit stående och blivit blöjberoende igen. Så nu var vi här och stunden var inne. Det gick galant. Nappknarkaren lämnade själv fram de tre nappar vi hade med oss till kaninen, stod bredvid när de försvann i nappomaten, fick diplom och kram.  

Isshow, pannkaka och Farfars bilar (till makens glädje) följde sedan. Treåringen gjorde också premiär på radiobilarna och satte skräck i femåringarna som trodde att den lilla tjejen i rosa mössa var en lätt krock. Det tror de aldrig mer.

Sen spelade vi. Satsade på olika nummer hela tiden (barnens idé) och vann ingenting. Sexåringen fattar galoppen med spel, medan treåringen såg till att ingen missade vår framfart när hon förbannad ropade JAG VILL HA GOOOOOOODIIIIIIIS för varje steg hon tog. Lika arg och oförstående var hon när nummer 10 vann hon vi hade 14: DET VAR EN ETTA!!! Troligtvis hörde en av medspelarna hur det hela utvecklade sig. Snabbt plockade hon ur väskan fram två chokladrullar som hon erbjöd barnen och vi kunde därmed lugnt och stilla gå därifrån och lämna parken bakom oss.




Hur det gick att somna utan nappar? Förutom sina vanliga snuttar och gosedjur som hon sover med varje natt, så valde hon omsorgsfullt ut en burk Play-Doh och en pensel att ha att somna med. Men trehundra sagor och alla sånger vi kan har inte hjälpt än. Hon är fortfarande vaken. Klockan är 23.21. Undrar om det finns någon nattvakt på Liseberg!?