Julmys, någon?

Så vi vågade oss ut. 46,5 timmar efter den enda kräkningen, och 24 timmar efter att tjejerna börjat slåss igen, så blev sexåringen friskförklarad av sina föräldrar som redan nu tycker att ordet "julmys" fått en annan klang. En något mer "är inte jullovet över snart"-touch än vad vi hade förväntat oss två dagar in på ledigheten. Men så hade vi heller inte väntat oss husarrest. Eller att vi skulle bli anklagade av sexåringen att "ljuga" för att hon inte fått gå på vare sig julkonserten eller teatern vi hade köpt biljetter till innan kräkningen kom in i bilden. Det tog en dag att förklara varför innan hon godtog anledningen, och det lär ta ett par dagar till innan hon "förlåter" oss.

Vi tog vår fyramanna-klan och drog till det ställe där vi kunde väsnas utan att sticka ut - Ikea. Julbordsrusningen var i full gång när vi kom, så vi hängde på strömmen. Maken högg in, medan jag kände mig lagom motiverad att äta skinka och sill tillagad à la Billy. Dessutom vid långbord, bredvid ett medelålders par som såg rädda ut innan vi ens hunnit tappa första köttbullen.

Kanske var det glädjen över att ha släppts ut, kanske var det hunger. Kanske var det vår tur att glädjas över julen. Båda tjejerna fick högsta betyg i uppförande och åt mycket (vilket gladde maken, även om han gått med i Family-klubben tre minuter före måltiden för att få julbordsrabatt). Treåringen gick förvisso vilse mellan pepparkakorna och skålen med minipaket av Bregott (som hon länsade), men i övrigt var det den lugnaste måltiden den här familjen sett på...länge.


Köttbullar och potatis var det enda som föll barnen i smaken.


Efter buffén skulle vi handla. Då ber, jag upprepar, vår treåring BER om att få lämnas in i barnpassningen. Sexåringen är tveksam. Måttligt road står hon på avstånd och tittar in. Till slut går med på att lämnas in tillsammans med sin lillasyster och föräldrarna kan high-fiva segern. 

Det var fullt. Barnpassningen, som vi aldrig förr ens övervägt, är nu så fullsatt det är en halvtimmes väntetid! Jag vet inte vem av oss tre (borträknat sexåringen - hennes tur att high-fiva) som var mest besviken. Treåringen var dock den som lät alla veta precis hur gärna hon ville komma in. Hon hängde sig på disken, försökte smita in, grät, dunkade huvudet mot glasrutan och ropade ut sin förtvivlan över att ha så dumma föräldrar som inte ville (?) lämna in henne! En annan liten flicka ångrade sig och då tyckte verkligen treåringen att hon kunde ta hennes plats! Genialt! För fem sekunder trodde jag vi hade en chans till att smita före i kön, men killen bakom disken förklarade pedagogiskt för  oss  vår dotter att han var tvungen att följa kölistan. Hon snyftade när vi gick därifrån och blev inte glad förrän hon blev erbjuden plats på vagnen med varorna. Alla nöjda.

Det blev en rätt bra eftermiddag. När vi åkte vi hemåt försäkrade vi för treåringen att nästa gång ska hon få vara i barnpassningen hela tiden. Där är nog ett löfte vi ska kunna hålla utan problem...