Inväntar medalj(er)

Det vankas nobelpris om ett par dagar. Jag tycker nog också att jag är värd någon typ av pris för den här kvällens genomförande. Jag kan skriva en avhandling om det är vad som behövs. Här är i alla fall en synopsis.

Bakgrund: En förälder med ryggskott/ischias (igen). En förälder med deadline på jobbet samt årets sista styrelsemöte med julbord och partyparty på agendan.

Inledning: Vid hämtning på dagis framgår att lillasyster berättat för alla som ville höra att mamma ligger på rygg och gråter. Strofer som "vi ska ringa farmor som ska bo hos oss" och "mamma kan inte gå mer" har förekommit i berättelsen under dagen. Mammans uppenbarelse i mysbyxor och otvättat hår, samt en gångstil man inte önskar någon som inte gjort i brallan, gjorde inget för att sticka hål på historien. Lillasyster vägrar ta på sig överdragsbyxor och mamman har inget att sätta emot med en rygg som hotar att gå av på mitten om hon så mycket som tänker på ordkombinationer som "sitta i en soffa" eller "gå på toa utan stöd". Eller "böja sig ner och knö in 18 kilo vilt protesterande trots i ett par smutsiga termobyxor".

Övriga skeenden i korta drag: Lillasyster springer i förväg hem, halkar på en isfläck och stortjuter. Mamman viskar skyll dig själv och hostar sedan kraftigt när stora frågar vad hon sa. Barnen gaddar ihop sig och ställer varför-frågor i femton minuter om att man halkar på is och inte på vatten (fysik).

Dribblar bort barnens frågor genom att servera färdigköpta pannkakor till middag (ekonomi...jodå, de var både utan e-nummer samt billiga). 

Barnen slåss om vem som ska leka med den lilla värdelösa plastfiguren en av dem fick i i ett Kinderägg för hundra år sen. De mutas med salta pinnar (fred).

Storasyster får halvljummen choklad. Hon ratar den och ger den till lillasyster - som blandar kraftigt med en sked, hävdar att det är kaffe och skvätter ut hälften (kemi).

Maken gör entré, duschar bort chokladen från lillasyster och försvinner iväg igen med löfte om att komma hem snabbt igen om kvällen urartar.  Om?

Vid 17.30 kan en gäspning anas hos treåringen. Kan också varit början på en protest av något slag, men mamman högg som en kobra och hon förblir tyst. Erbjuder snabbt läggning och slänger in en extra Alfonsbok i förhandlingen. Applicerar snabbläser, dvs hoppar över hälften och skapar bitvis ny handling, men blir påkommen när treåringen vet precis på vilken rad det står "För sjutton gubbar" (litteratur). Med lika delar bön och tur i receptet så somnar hon en halvtimme tidigare än vanligt. Jisses. Mamman highfivar sig själv, innan hon rullar ur sängen och med ett fotarbete som skulle ge varje cirkusartist rysning, landar hon med en duns och kvävda svordomar.

Nästa utmaning är lite större. Det krävs muta i form av att storasyster får vara med och byta plåster på mammans sår efter borttagen leverfläck (medicin).

Storasyster luras därefter att tro att klockan är långt över läggdags och somnar därmed nöjd över att hon varit uppe längre än de flesta hon känner.


Slut.

Så. Ett knippe medaljer skulle uppskattas. Tyvärr kan jag inte sitta upp på sidenkudde och hålla tacktal. Men det gör inget. Jag kan prata om den här kvällen med maken. Inte ofta. Men ibland. Typ nu. Och nu.....och nu. Och kanske nu. Men sen räcker det. Ok, en gång till. Nu. Ok, ända tills han varit ensam en kväll med barnen med två brutna armar och ändå lyckats slå mitt banrekord i läggningsracet.