Tystnad. Eller inte.

Nu är tre av fyra på benen. Den fjärde är jag. Tydligen fick jag gräddan av de övriga tres feber- och snorsjukdomar. Fjärde dagen i rad där vila är högst på dagordningen. Dock är det en konstform att hitta en ställning där min virusinvaderade kropp kan vara nöjd. Ligger jag ner så hostar jag. Och då snackar jag inte en liten fin damhost bakom halvt rundad hand. Nejnej, här är det rejäla doningar. Med ett rejält hostvrål trycks slemmet upp ur lungorna och far som en projektil iväg om det inte fångas i ett väl tilltaget papper. Vill jag undvika hostattackerna så får jag sitta upp. Tydligen betyder "sitta upp" hos oss att mamman är frisk, så det är inte heller en bra idé.

Hela helgen har jag varit still, ett svårt uppdrag som småbarnsmamma med lätt touch åt det kontrollerande hållet. Variationen har bestått i att förflytta sig mellan säng och soffa. Jag har fått kaffe latte serverat av min äldsta dotter i hennes rödprickiga minikoppar. Hon hade ett problem, sa hon. Den som skulle baka åt henne, Matilda hette hon visst, var döende i feber.  Så sorgligt, sa jag i spelad oro, och frågade om hon ändå inte trodde att Matilda skulle bli frisk. ”Nej tyvärr” svarade dottern och tog den tydligen nu tomma koppen och gick iväg.

Lillasyster har fått upp ögonen för Alfons-böckerna och mellan hostattackerna har jag läst dem om och om igen. Hon väljer med omsorg, en åt sig och en åt mig. I effektivitetens anda, bläddrar hon sedan igenom en i knät medan jag läser en högt för henne. Hon påpekar på varje sida att Alfons pappa röker pipa. Sen sjunger vi ”Ja må du leva” minst en gång i timmen samt varje gång hon ska nattas, eftersom hon missuppfattat och tror den är om henne. ”Leva” är ett av många namn hon använder på sig själv (Livia).

Maken och jag har också haft mycket tid ihop. Vi har t ex haft alldeles för mycket tid att prata om saker. Igår, när ytterligare ett berg av använda mjuka inköpta pappersservetter bildades framför mig, så frågade min make hur många gånger jag snyter mig i varje servett. Vadå hur många? En gång så klart! Min make gör då en förfärad min, ungefär som om jag sagt att jag slängt en pappkartong i brännbart istället för i återvinningen. 

- En gång bara? Varför då?
- Vadå varför då? Sen är den ju använd och skrynklig! Snyter du dig två gånger i varje?
- Två! Jag snyter mig fem gångar i varje servett!
- FEM?
- Ja, det är ju bara att vika ihop den!

Nej, det är inte bara att vika ihop den. Min ork tröt, så jag lämnade för en gång skull diskussionen vid det. Imorse sa jag till maken i telefonen att hostattackerna ofta kommer efter att jag använt rösten en stund. Jag svär på att han log när han svarade mig:

- Du kanske bara ska vara tyst?

Det vackra i hösten