Reunion!

I fredags samlades sex tjejer (och en tvååring som tillhörde mig) hemma hos oss. Det i sig är ju en stor händelse, men att vi inte setts på 15 år gjorde den större. Maken tog femåringen och flydde fältet när mina aupair-vänner från Atlanta 1996 helt overkligt, men välplanerat, ramlade in i vårt radhus.

I olika konstellationer och vid olika tidpunkter i livet efter USA har våra vägar korsats och några av oss har haft mer kontakt än andra. På senare år har vi haft kontakt sporadiskt, men vår vänskap skulle kunna användas i marknadsföringen för Facebook. Där har vi de senaste fem åren knutit ihop vänskapen som låg som öar efter att vi levt olika liv i olika länder och på olika kontinenter.

Nu tog vi chansen och fyllde i alla luckor vi hann med. Med avstamp i Atlanta och äventyren där vi tillsammans blev vuxna (eller i alla fall klippte navelsträngen till barndomen), avhandlade vi på 17 timmar de senaste årens studier, flyttar, pojkvänsbyten, jobb, giftermål, barn och skilsmässor. Tiden hade inte stått stilla, men vi var rörande överens om att någons gråa hårstrån måste vara ett misstag och att vi minsann kände igen varandra både till utseende och till karaktär. Liksom 1996 valde vi bort matlagningen för hämtmat, drack cola och drog barnsliga skämt. Rödvinet och ostbrickan i fredags var de vuxnare inslagen, liksom att vi la oss vid halv ett och inte avslutade kvällen på en bardisk. Vi kokade ner våra gemensamma minnen i en Spotify-lista som vi delade mellan oss: No Doubt, Celine Dion, Grateful Dead, Savage Garden, Wallflowers, Rednex och Toni Braxton ramar in vårt år på andra sidan jorden, vårt första år utan föräldrar och annan trygghet.

Förhoppningsvis tar det inte 15 år innan vi ses igen.

15 år senare.