Jag var på tjejmiddag igår. Jag hade så kallad egentid, med vänner. Innan jag fick barn hade jag aldrig någonsin tänkt tanken att jag behövde egentid där jag var ensam. Tid med mig själv? Bah! Det har man ju hela tiden. Svårt att lämna sig själv hemma liksom.
Behovet av egentid kom smygande när jag inte längre förfogande över mina egna dygnstimmar. Med ett barn var det inte så starkt, träning och tjejträffar kom ganska naturligt även om det krävde viss planering. Sen fick alla barn, och vi fick ett till. Varje träff kräver minst åtta veckors framförhållning, och tio förslag på datum innan man efter 30 mejlväxlingar kan bestämma sig. Sen kan man bara hoppas att ingen blir sjuk. Ska man ses fyra kompisar och alla har familj, så är det i alla fall 12 personer som måste vara friska samtidigt, flera av dem i förskoleåldern. Ni fattar ju. Det är trissvinst när träffarna blir av. Men ibland får man till det.
Nu, för första gången i mitt liv, uppskattar jag ensamtid. Tid då jag är själv, helst hemma. En gång i veckan tränar maken innebandy, efter att barnen somnat. De två timmarna är MINA. Då gör jag inget särskilt. Eller allt samtidigt. Om jag sitter still så kan jag ibland bara lyssna efter barnens andetag. Deras vila gör mig lugn. Låter så pretto attt nu kanske tror jag ljuger. Men det är sant. Dessutom andas de så högt att jag, likt min egen mamma gjorde när jag var liten, ibland tror att någon andas bakom min rygg. Det är inte lika rofyllt.
Ensamtid, egentid - oavsett stämpel så är det tid då man själv bestämmer tempo och vad som ska hända nästa sekund; att åka själv till mataffären, duscha med låst dörr eller städa förrådet. Det behöver inte vara så avancerat.
För min del tror jag också att behovet av ensamtid styrs av livets ljudnivå. Ingen behöver nånsin ropa ett försynt ”Hallå, nån hemma?” när de kommer tills oss. Det märks ändå. Det byggs kojor som rasar, legot hälls ut och sen är nån dum. Barnen pratar med oss, med varandra eller sig själva. Konstant. Eller så sjunger dom. Olika sånger som ackompanjeras av stampande ”dans”. Då och då ramlar någon från en soffa.
Men det är inte bara de som låter. Min längtan efter ensamtid har också definitivt att göra med hur högljudd jag själv är. Kanske behöver jag vara ensam för att njuta av min egen tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar