Fräknar och fart

Storasyster har fått massor av fräknar på sin lilla näsa av solen när hon står på nerför backarna. Dottern som vi ständigt försöker peppa till lust för saker vi tror oss veta att hon vill klara. Dottern som i måndags mådde illa av nervositet för att börja skidskolan. Den dottern kör nu så snön ryker, önskar att skidskolan var varje vecka och har lärt sig stanna med ett knyck precis där hon själv vill. Jag är förstås lika stolt som alla andra föräldrar när deras barn finner ett sammanhang där de trivs, men jag är också så himla glad att hon lärt sig skidvett. Jag litar på henne i backen, och hon har inte en enda gång kört på någon eller brakat in i något för att hon inte kunnat stanna. I söndags använde jag fraser som "du vågar, jag står bredvid dig" och "jag vet att du kan, gör ett försök". Idag behövdes inga peppande ord, hon var så långt före mig i backen att hon inget hade hört ändå.

Gött jobbat!

Lillasyster är en annan historia. Hon började ju med att totalvägra i söndags, men ändrade sig redan dagen efter. Hon är dyngförkyld, och orkar inte mycket, men 3-4 åk per dag har hon åkt - med armarna viftande, humöret på topp och hejarop som "jag åker skiiiiidor" och "här kommer jaaaaag" nerför hela backen. Idag blev hon övermodig. Hon började med ett försök att fånga knappliften själv. Vi stod i kö tillammans och när det blev vår tur så slängde hon ut armen, snabbt som en ödlas tunga, innan jag hann reagera. Hon missade totalt, men när jag tog nästa lift försökte hon ensam hoppa på igen. Vansinnig skrek hon sedan hela vägen upp i liften att jag skulle släppa och att hon skulle hålla själv. Med tanke på att hon, till skillnad från sin syster, inte har en aning om vad "stanna" betyder, benen fortfarande svajiga och att hennes svängar är obefintliga, så tycker vi det är liiiite tidigt att släppa henne fri i backen än. Både för hennes, vårt och andras välbefinnande.

Störtlopp.

Min mamma är med oss och hon har passat lillasyster varje eftermiddag när storasyster går i skidskola. Det har gett maken och mig en dryg timme att åka skidor tillsammans på varje dag. Solen ligger på, och tack vare den och solbrillor börjar jag likna en panda med vita ringar runt ögonen (inga likheter med djuret i övrigt). "Lägg av, trist när du säger så", sa maken. Sen klargjorde han att backarna var superfina och att han till nästa år funderade på en sån där skiddräkt som är tajt och glänser - som proffsen har. "Lägg av, trist när du säger så", sa jag.

Vi tycker oss vara ganska avslappnade. Kanske lite väl lugna. Hittils har vi tappat bort en vante, en jacka och två par skidor. Det mesta är dock tillbaka. Mer om det en annan dag.