Sova sova sova säng säng säng

Dagens lördagsnöje startade väl egentligen för ett par veckor sedan. Jag fick se en annons gällande en barnsäng i Facebookgruppen för vårt radhusområde. Vi var i fjällen, men 50 mil hindrade ju inte mig från att tinga den tills vi kom hem. En vecka senare när vi kommit hem, traskade vi bort och hämtade den. Eller ja, traskade kanske är fel ord. Jag var med och godkände, sen gick min make sjuhundra rundor med sängdelar genom radhusområdet. I sex dagar och sju nätter har sedan tvååringens nya säng stått bakom soffan, bakom matsalsbordet, bakom byrån och bakom allting annat.

Idag var det dags. Lillasyster skulle få en säng med förvaring undertill, och inte bara en madrass på fyra ben. Enligt maken slet han i timmar med att bära, skruva, limma (!) och banka ihop de olika delarna till en helhet. Själv latade jag mig med att se efter två barn, sortera ut alla kläder som passade för en månad sen men som nu är för små (obs, gäller inte mina och makens kläder) och gjorde tre olika luncher till fyra olika personer.
Efter ett par timmars lovande ljud bakom stängd dörr, men också en del svordomar samt vrål av smärta, var sängen klar. Vi åt lunch och sen var det dags för visning. Ok. Sängen var jättefin. Jag kunde möjligtvis kanske börjat med att säga det. Men den var stor. Klumpig och framförallt hög. Lillasyster fick med lite hjälp upp hela sig själv i sängen. Både hon och storasyster tyckte den var mysig. Men tyvärr höjde den lillasysters ”falla ur sängen då och då, och ibland landa på huvudet”-höjd med minst en halvmeter.

Så jag sa som det var. Passar inte – måste bytas ut. Maken såg närmast chockad ut. Och då är han inte så lätt att rubba. Han insåg min poäng, men kunde vi inte ens diskutera saken? Prova ett par nätter? Storasyster hörde mina argument och föreslog att hon skulle ta den istället. Det tyckte jag var en bra idé, men maken upplyste oss, med stor tydlighet, att sängen är platsbyggd. Den går inte att få ut genom en radhusinnedörr. Tankepaus. Irriterad tystnad. Storasyster fick ny snilleblixt och föreslog efter en stund med ännu större entusiasm att hon och lillasyster kunde ju byta rum? Så slapp vi flytta sängarna? I situationen måste jag medge att den enda med kreativa lösningar var vår äldsta dotter. Kanske inte helt enkelt genomförbara enligt föräldrarna, men medan vi surade och kinkade över besvikelsen, så visade hon i alla fall på lösningsorienterade tankar. Hennes 5,5 år vann lätt över våra gemensamma 70.

När lillasyster somnade ikväll var det i samma säng som hon vaknade i morse. Några timmar efter att sängen var färdigmonterad hemma hos oss, somnade ett annat barn i samma radhusområde i samma sängstomme hemma hos sig. Medan jag var på simskola med äldsta, bände maken isär alla sängdelar, sålde den vidare för samma pris som vi köpt den för och den hämtad av en annan familj i området. Därmed var frun glad – sängen borta – och maken glad – sängen såld.

Med kudden närmare tak än golv.

Med livsinställningen inställd på icke-grinig, så vet vi ju åtminstone nu att vi kanske ska ha en något mindre, nättare och lägre sängstomme till den dotter som inte ens är still på nätterna. Eller så kan vi mäta den framtida sängen innan vi köper den. Eller innan vi hämtar den. Eller innan vi sätter ihop den. Det funkar ju också.

(Sova sova sova säng säng säng)