Underbart är (för) kort...

Vi har startat bilresan hemåt. Vi började med ett stopp för avslutande våfflor med hjortonsylt och grädde innan vi lämnade fjället. Dopade med socker och vitt mjöl är vi således glada och pigga inför 45 mil i bilen.

Som vanligt flög veckan fram, och trots trötta ben så hade jag gärna stannat några dagar till. Strålande sol varje dag, banan- och kexchokladfika i backen och brasa på kvällarna blir man inte trött på. Men nu sitter vi i bilen söder om Sälen och är på väg hemåt. Maken frågade mig just om jag var medveten om att jag uppmuntrar honom till lagbrott när jag ber honom köra 100 på 90-vägen. Det är förvisso grå himmel och snöflingor i luften, men jag tycker ändå att han överdriver när han påstår att bilarna som kör om oss ”…slänger in sitt liv som insats”.

Något annat som stämmer på rubriken var gårdagens restaurangbesök. Vi tänkte vi skulle ha lite lugn och ro och mys genom att gå ut och äta som avslutning på semestern. Man kan i efterhand tro att vi led av grav minnesförlust och hjärnskakning när vi tog det beslutet. Rådhuset var restaurangen som fick äran att ha oss som gäster denna fredag. Vi anlände på den barnvänliga tiden 17.30. Lillasyster satte tonen direkt genom att högt och argtsint tala om att hon minsann inte ska ha en kniv att äta med. Snabb avdukning av annat som kunde vara potentiella vapen vore dyrt om det gick sönder. Snabb avledningsmanöver av pappan som fick syn på ett älghuvud på väggen. Ungefär tio sekunder senare var ilskan ett faktum när älgen inte gick att klappa. Servitören kom till undsättning och berättade historien om hur han fällde älgen med en stav i skidbacken och sen släpade hem den till restaurangen. Imponerade satt de tysta en ytterst kort stund. Resten av middagen var god, men gav oss mer magsår än vila. Ni fattar grejen. Det var inte vår kväll. Vid ett tillfälle vrålade yngsta för att hon inte fick marschera (?) runt i restaurangen med en gaffel i handen och högljutt kommendera sin storasyster, som för tillfället satt ner och åt, att följa efter henne. Maken sammanfattade det hela med att Hard Rock och after ski passar oss bäst; ”Med redan höga ljud så hörs vi inte”. Vi satt i bilen på väg hem klockan18.20.

Oj, nu blir vi omkörda igen, och maken hytter med näven. Tutande och han förklarar irriterat att idioter ska få veta att de är idioter. Sockerchocken börjar nog släppa. Vi har nu cirka 37 mil kvar hem. Som sagt, underbart är kort. Den här hemresan kandiderar att bli motsatsen.