Vååååårskriiiiiik!

Idag infann den sig äntligen, den där ”komma ut ur mörkretkänslan” som jag väntar på varje år. Jag kränger av mig vintern och känner våren i hela mig. Även som solen visat sig på västkusten i några dagar, så var det först idag som det kändes att nu, NU ÄNTLIGEN, är det ta mig fan äntligen vår! Temperaturen visade förvisso knappt 0 grader, men sol och helt vindstilla väder gjorde att cyklar och utemöbler åkte fram lika snabbt som julekransen på ytterdörren åkte ner.

Det var dessutom en alldeles lysande dag på fler sätt än tack var solen. Efter frukost i ottan, diverse spel, tusen böcker och några bråk, så gick vi ut på förmiddagen allihop. I solen! Utan mössa men med hjälm. Fingervantar. Min mamma kom på besök och räddade oss undan ett världskrig när barnen och pappan inte var överens om vad ”vårstäda uteplatsen” betydde. Sen ville barnen äta lunch utomhus, men där gick gränsen för vår-i-luften-aktiviteter, även om grannen premiärgrillade och det luktade ljuvligt. Äldsta tog dock chansen och gick till dem och åt istället. Funderade ett kort ögonblick på att hänga på.

Sen hände det märkliga. Det osannolika. Trots att vi hade gäster som skulle komma klockan fyra, befann jag mig plötsligt helt ensam hemma. HELT ENSAM HEMMA! STORHETEN I DET KRÄVER VERSALER. Jag vet inte när det hände senast. Jag var ensam en kort stund på fjällsemestern, tror det rörde sig om 10 minuter och ett toabesök, annars vet jag inte – höggravid våren 2010 kanske?

Äldsta och hennes kompisar röjde runt ute i området istället för i sina rum. Maken tog söndagens danspass med yngsta och, katching, tystnaden som infann sig… Solen gjorde förvisso en formidabel insats idag, men det vettetusan om inte de två timmarna gjorde ännu mer för energinivån.

Tydliga vårtecken:

Sol istället för el torkar tvätt

Första snubbel-cykeln. Love it!