Två sanningar - eller tre?

Jag var på en föreläsning imorse som handlade bland annat att alla har möjlighet att välja inställning till sitt liv själv. Klyschigt, men sant. Jag kom att tänka på kvällen igår. Jag var ensam med barnen och maken var på galej.

Sanning nummer ett:

"Jag stressade som en dåre och hämtade på dagis vid 17. Yngsta var ensam kvar på sin avdelning, stora var ett av två barn som inte var hämtade. Innan vi gick hemåt passade jag på att tala om att vi dagen efter behövde lämna båda barnen klockan 7.

Vi traskade hem i kylan och det var grinigt så fort inte båda hade uppmärksamheten samtidigt. Det klängdes och gnälldes. Vi kom hem och båda barnen sprang irriterande nog hela tiden precis där jag stod och försökte laga mat. Middagen bestod av fabriksgjorda fiskpinnar och pasta. Med ketchup. Båda barnen ville bli matade av mig.

Jag orkade inte duscha yngsta ordentligt, men äldsta badade tack och lov en lång stund så att jag kunde få på yngsta pyjamas och sätta henne framför Ipaden. Sen vek jag ett berg av tvätt. Jag orkade inte ta läggningsstriden så yngsta fick somna i soffan. Äldsta ville inte sova alls. Hon bråkade och ville inte ligga still. Jag blev tröttare och tröttare. Till slut somnade hon tack och lov. Och jag med. Därför hann jag inget av allt jag hade tänkt göra. Jag somnade innan maken hade kommit hem."

Sanning nummer två:

"Jag hann till dagis innan klockan 17 idag! Yngsta satt förtjust i sin frökens knä, medan fröken gjorde frisyrer på henne. Jag hörde äldsta skratta när jag kom, hon satt och byggde tågbana med en nyfunnen vän och en fröken jag vet att hon gillar. Innan vi gick så korrigerade jag tiderna för morgondagen, lämning blev något tidigare och hämtning redan strax efter lunch eftersom jag planerar ledig eftermiddag.

På vägen hem sprang äldsta från träd till träd och lekte kurragömma med mig och sin lillasyster. Yngsta ville också leka men fortsatte hålla min hand när hon drog iväg. Hon var trött och ville gosa in sig i min axel innan vi hunnit hem.  Jag lagade fiskpinnar och färsk pasta, en favoriträtt hos båda. De åt två portioner var och satt stilla vid bordet. På slutet lekte de att de var bebisar så jag fick mata dem. Sen var jag bebis och de fick massera mina fötter (Va? Gjorde ni inte det på era bebisar?!)

Yngsta ville bada och jag satt på golvet när hon plaskade en stund i lite vatten, hon ville inte duscha håret men det gjorde inget. Sen badade äldsta i en halvtimme, hon älskar att sitta i badet ensam och leka och sjunga. Under tiden fick yngsta lite egentid med sin mamma, sen satt hon blick stilla i soffan med sin napp och lyssnade på sånger och sagor på Ipaden. Jag satt bredvid och fick vikt lite tvätt, kändes bra att det blev gjort. Efter en stund blev hon trött och la sig ner på en kudde. Jag hann inte ens läsa en bok innan hon stensov. Jag bar in henne till sängen och hon fortsatte sova. Äldsta ville ha mer tid av kvällen än vad som var kvar efter badet. Hon berättade om sina kompisar på dagis, sina tankar om Gud (igen! Var är detta?) och hon hade långa utläggningar om saker jag allvarligt fick lova att ”inte berätta på mitt jobb”. Jag var själv supertrött och hon hade lite svårt att komma till ro, men sen somnade vi tillsammans i hennes säng. Jag vaknade en stund senare. Trots min tupplur så hann jag både jobba en stund, beställa sommarkläder till barnen på nätet, röja i köket och se på TV. Jag somnade vid 22.30 och det var skönt eftersom jag skulle upp klockan 6 idag."

 Den riktiga sanningen ligger nog någonstans mitt emellan. Så väljer jag i alla fall att se på det.