Icke-sömn, glass och dans.

Utan att klaga för mycket så kan jag konstatera att händelserika dagar och sena kvällar på intet sätt får våra barn att ta sovmorgon. Hur och när vi vaknade i morse är höljt i dunkel, ingen tittade på klockan när det kändes som om John Blund blandat sanden med klipulver. När alla morgonbestyr var avklarade, tvätten hängd, barnen bråkat om samma vagn hundra gånger och koffeinet från kaffet redan förbrukat, var klockan strax efter 8. Förmiddagen ägnades åt småplock, och när lillasyster och jag var redo att hugga in på lunchen visade klockan 10.53.

Lunchen ja. Jag kanske inte fick högst poäng i nyttig lunch-tävlingen, men jag hade inte planerat glass till förrätt, huvudrätt och dessert. Glassen som orutinerat ställdes fram på bordet, och som var till efterrättsvåfflan, resulterade i head-freeze för den yngsta av oss som tokvägrade allt annat som serverades. Hon passade på en dag när hennes mor inte orkar säga ”nej” en gång till och gick därmed all-in på glassen som åts med såväl gaffel som sked. Det förra var som väntat inte att rekommendera, men tydligen pratade jag inte ett språk som hon förstod.

Lunchens näringsvärde var väl inget att jubla för, och kanske fällde den avgörandet när lillasyster tappade all koncentration och engagemang för sin funky kidz-dans som hon annars varit väldigt glad för. Tio minuter in i passet låg hon raklång mitt på golvet och vägrade flytta på dig. Efter mutor och hot om att få åka hem (vilket mottogs med ”JAAAA, vi åker hem , mamma”) ställde hon sig till slut på ”fågellinjen” som hon mycket riktigt, och surt,  påpekade inte alls är en fågellinje utan ett rakt sträck. Arg och ofokuserad viftade hon med armarna och dängde till pojken som stod bredvid. Han såg närmast chockad ut (sätt ungen på dagis!) men hon bad om ursäkt utan att jag sa till henne. Poäng. Minuten senare stegade min avkomma över dansgolvet och ställde sig, i bästa tonårs-pose, vid fönstret och stirrade ut i korridoren. Dansfröken, som troligtvis inte är 18 fyllda, hade inte ens chans med sitt väna sätt. Dottern stod där hon stod och lät sig inte övertalas. Efter en stund släpade hon sig över golvet för att vara med i den avslutande hinderbanan. Jag anar en vinnarskalle, för de andra 2-3-åringarna i sina balettkjolar hade inte en chans när hon studsade, rullade och kröp genom hela banan i en fart som troligtvis hade chockat hennes far och fått honom att börja predika för att alltid hålla sig inom fartgränserna.

Busa? Jag?!

Klockan är bara strax före 21, men i vår tideräkning för dagen är det i alla fall ett par timmar snett. Så, god kväll på er och  - godnatt!