Färden mot Stockholm

Färden mot Stockholm gick via Jönköping och byte av bil. Medalj till miljöhjältarna som samåkte med vännerna till storstan. Vi lät den som bor i den minsta orten, låååångt ute på landet (han har el), köra mot Stockholms fredagsrusning. Tjejerna tog traditionellt plats i baksätet. Där fanns smågodiset.

Jag och de två hallänningarna uppfattade nog bilresan som rätt mysig - inga barn som avbröt eller konkurrerade om de sega, färgglada, e-nummerfyllda godisarna. Maken hade antingen en annan uppfattning eller så hade ordbyggarna semester. Mitt på Essingeleden, mellan gps:ens envisa uppmaningar, tyckte han att han ville delge sin fru en ny ide':

-Älskling, det här är ju toppen, men nästa gång kan vi ju faktiskt åka själva!

Hallänningarna gapskrattade. Vem skulle inte vilja ha helg med dem?! Klart han skämtade!

En halvtimme senare nådde vi Kungsholmen och där var alla andra också denna fredagseftermiddag. Jag vill inte påstå att jag var förvånad över hur smidigt resan gick, men med tanke på att det nog är lite skillnad på trafik i halländska Torup, med sina två rondeller, och i Stockholms innerstad så var jag grymt imponerad av att vi så smidigt hamnade rätt. Visst, vi stod en stund och blinkade höger bakom en rad med parkerade bilar, men det behöver vi ju inte sprida. Vi kom på att vi stod lite tokigt efter att ha gått ur bilen för att reka och efter att ha svurit en stund åt stockholmare som inte fattar att de ska svänga när det är grönt.

Väl framme vid hotellet utbröt eufori hos 2/4 av gänget när vi fick parkering precis utanför hotelldörren. Sen dubblades om möjligt glädjen hos 1/4 av oss när parkeringen visade sig kosta 16 kronor - totalt. För hela helgen! Var vi i rätt stad..? Skulle nu min make gå från sin högst tveksamma inställning till Stockholm till att nu börja nynna Stockholm i mitt hjärta i tid och otid..? Frågorna hopade sig. Under tiden det dansades på gator och torg över upptäckten att vi nu tjänat in hundralappar innan semestern knappt börjat, så väntade övriga 2/4 i receptionen.

Vi vilade i fem sekunder på hotellet innan vi gick till en irländsk pub där chipsen var dyrare än ölen och bartendern inte förstod frasen "två öl, tack" på svenska. Men kvällen blev bra, även om vi då nästan missade vad vi kommit för, årets Stomatol-leende och rockstjärnan med mest välkammad frisyr, Bon Jovi.