Vårt eget Göteborgsvarv

Det var kanske inte lika välplanerat. Och deltagarna självskrivna men icke anmälda. Men vårt lopp innehöll en massa energi, taggade löpare och antagligen lika många vätskestationer som den 2,1 mil långa banan. Showerna längs vägen bestod i diverse spontana infall, jage längs Avenyn samt en bonus i en uppvisning i hur många saker man hinner trotsa sina föräldrar i på en halvtimmes bussresa.

Vi laddade med en tacolunch hos vänner i Torslanda. Värmen dämpade energin något, men med två barn födda 07 och två födda 10, samt en nyföding, så startade showerna. Kanske att vår lilla stod för något mer än genomsnittet, men hemma där hon bor finns inga rabatter så hur ska hon veta att det inte var en gigantisk sandlåda hon hade hamnat i..?

Väl i Göteborg föll vi in i gatufesten och hejade på alla löpare längs Avenyn. Maken var mest drivande i denna kom igen då- och handklappningseufori. Själv gjorde jag det lite i smyg med känslan av att det gränsar till ett hån att stå vid sidan av och ropa käcka saker när löparna håller på att säcka ihop vid 17 kilometer och redan sprungit längre än jag någonsin gjort. Jag får samma känsla som jag fick vid mina barns förlossningar när någon hurtig människa i rummet skulle ropa saker som "kom igen, då", "bara lite till", "du är snart där". Hade jag inte varit hög på lustgas hade jag gett hen en rak höger. Vid förlossningen 2010 nöp jag barnmorskan det hårdaste jag kunde samtidigt som jag krystade. Åter till löparna. Många verkade gilla hejaropen så vi stod kvar en stund. Sen gick vi och åt en korv. Hejjade. Fikade. Hejjade. Och sen åkte vi hem. 

Vi åkte alltså buss idag. Jag säger inte att det var århundradets värsta bussresa. Men risken är stor att någon annan på bussen nominerar den till den kategorin. Någonstans under dagen hade nu yngsta dottern växt in i rollen som stadsäventyrare. Alla hämningar hade släppt. Hon stod upp i sätet. Hoppade. Bytte säte. Kom tillbaka. Sjöng högt. Hängde sig fast i sätet framför och dinglade med benen. Allt under en strid ström av förmaningar som alla togs emot med ett brett leende och utan åtgärd. "Mäh, håll fast henne" tänker kanske någon. Välkommen att åka buss med oss nästa gång, säger jag. Lycka till, sa en av medpassagerarna när vi steg av.

Det var ett svettigt varv. Löpare som startade alldeles för tidigt (06.30!), löpare som inte följde rätt avspärrningar och löpare som trodde att vi tävlade i volym. Vi fick inga medaljer vid målgång, men utmattningen var möjligtvis i samma klass som den vinnande ugandierns.

Imorgon springer vi igen. Hejarop undanbedes.