Jag hann hem i tid för att packa picknick och ridkläder till dotterns ridlektion. Hämtade på dagis och fick stående ovationer av barnen för att jag hade bilen precis utanför dagis, trots att vi bor ca 70 meter därifrån. Inte säker på att övriga på dagisgården jublade när de såg att jag kom körande - kan eventuellt ha uppfattas som något nochigt, överdrivet och korkat - men det sparade oss minst fem minuter och alla med småbarn vet att den tiden extra är ungefär lika mycket värd som att få en extra oväntad hundring av försäkringskassan när man är föräldraledig.
Äpplen och smörgåsrån i bilen, och en pratstund! Jisses! sån där när de berättar självmant vad som hänt på dagis och vem de lekt med. När ingen säger bajs eller du är dum på säkert tio minuter. Äldsta hade planterat något, troligtvis busfrön, sa hon och skrattade. Yngsta var inte sämre, de hade också planterat. Kattmat skulle det bli. Sen ville de höja radion. Pratstunden var slut och mamman lika euforisk som Loreen som vi headbangade till (inte jag, så klaaaart, jag körde ju...).
Att femåringen efter fyra veckors ridrädsla efter att ha blivit avkastad av hästen - och lika många veckors uppehåll från ridningen - nu satt upp och travade (!) ut i skogen med övriga gruppen var dagens höjdpunkt och överraskning. Dessutom kvalar samma händelse in till veckans skummaste känslan när jag såg min lilla pluttebebis rida iväg först i karavanen av hästar och styra ut på en skogsväg.
Resten - värmen, fikan i skuggan, fredagstacon, kvällsglassen, två barn som sover och vinet på altanen - är en stor fet bonus. Betydligt mer än en hundring.
Stolt picknickare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar