Mirakelkur

Med ett ljudligt knak återfick jag rörligheten i ryggen imorse kl 7.45 efter att i ganska exakt ett dygn gått ömsom dubbelvikt och ömsom rakryggad och stel. Söndagmorgon började med att jag skuttade (ja, faktiskt) ur sängen och hoppade in (ja, faktiskt) till badrummet där yngsta dottern efter tillfällig morgonförvirring glömt att ta av sig trosorna vid toabesöket. Efter att ha lyft i henne i badkaret med böjd rygg, så kom jag inte upp. Det var totalt stopp, om jag inte ville genomlida känslan av en tredje förlossning. Det ville jag icke.

Dagen var förstörd och våra utflyktsplaner ställdes in. Det skönaste för ryggen var om jag liksom hängde på min make med hans armar runt min bröstkorg. Tydligen var det inte poppis hos honom -mer än några få minuter i taget. Barnen tyckte i alla fall det var festligt att mamma kröp runt hemma på alla fyra, de gånger jag inte orkade ta mig upp och stappla fram. Jag kände mig mer som 86 än 36.

Trots att det var söndag lyckades jag boka en tid hos en naprapat dagen efter klockan 7. Ryggen var något bättre idag, men undersökningen och behandlingen hos en naprapat är ju inte smärtfri. Vid något tillfälle var jag beredd att skrika på lustgas. Dock gick det superbra. Förutom att han trodde sig hitta problemets ursprung, gav han mig också dagens överraskning när han frågade om jag brukade kunna gå ner i spagat..? Otroligt rörliga leder var beskedet som tydligen var positivt och inte hade något med mitt ryggonda att göra. För att få bort smärtan knäckte han rätt ryggen. Åtgärden framåt blir träning på rätt sätt.

Jag kom dit med känslan av att vara i en 86-årings slitna kropp, men gick därifrån en knapp timme senare med betydligt lindrigare smärta. Och tankar på att eventuellt gå ner i spakat. Värt vartenda knak.

Frustrerat golvläge.